Skräddaren och Odens jakt
En skräddare fick inte julkläderna färdiga förrän sent på julafton. Gårdsfolket bad honom stanna kvar, men han ville nödvändigt till sitt eget hem. Han fick julbröd och ost med sig.
Han skyndade genom skogen. Plötsligt hörde han ett häftig flåsande bakom sig och hemska hundskall. Han hoppade åt sidan. Då fick han se ett fruntimmer, högt som självaste trädtopparna. Tungan hängde ur munnen och brösten var slängda över axlarna och räckte ända ner till midjan.
– Hör skräddare, flåsade kvinnfolket, när du möter hundarna, så säg hass, hass men inte hiss, hiss!
Han lovade göra detta och jättekvinnan rusade vidare. Snart var hundarna framme. Något farligare hade skräddaren aldrig sett. Ögonen brann som eld och en eldröd tunga hängde ur käften. De glodde på honom. I rädslan bröt han julbrödet itu, kastade en hälft åt vardera och ropade hiss, hiss. Utropet manade ju på hundarna och de sprang fort vidare.
Rätt som det var, får han se en högrest, alldeles svart ryttare komma sättandes på en stor svart häst. Med vrede såg ryttaren på den stackars skräddaren och befallde honom stanna där han stod. Skräddaren stannade och tänkte att hans sista stund var kommen. Men ryttaren red fort vidare. Snart fick skräddaren höra hemska skall och en förfärlig knall, det brakade i hela skogen. Ögonblicket därefter kom ryttaren tillbaka och nu hängde det stora kvinnfolket över hästryggen.
– Nu borde jag göra med dig på samma sätt, eftersom du är ute denna kväll, då var man är hemma. Men då du gav kristet bröd till mina hundar och de fick kraft att sönderslita detta troll, skall du denna gång få gå. Men nästa julkväll du är ute, skjuter jag dig. Denna kväll hör mig, Oden till. Jag är dömd att som straff för mina skälmstycken evigt jaga troll och jättar.
Skräddaren gick sedan aldrig mer ut så sent någon julkväll.
Den här sägnen sände prosten Carl Fredrik Cavallius 1840 till sin son, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Sägnen om Odens jakt berättades allmänt i Småland på den här tiden. I Wärend och Wirdarnes första del som utkom 1863-64 skrev Hyltén-Cavallius utförligt om Odensägner och menade att de byggde på uppfattningar från hednisk tid.
Det finns också en ytterligare sägentyp av Odens jakt. Här drar Oden fram i luften med brak och larm och hundskall i täten för ett stort jaktfölje. Följet bestod av längesen döda. I Norge, där den här sägentypen är mycket vanlig, kallas följet för oskoreien eller julereien.
Folkloristen Åsa Nyman har skrivit översiktligt om de här två sägentyperna i Atlas över svensk folkkultur II:2 (1976). Hon återger en lång rad sägner och redogör kortfattat för den internationella forskningen om de omdiskuterade sägentyperna. Många forskare har ansett att bakgrunden till sägnerna är en gammal Odenkult. En annan teori är att den vilda jakten återgår på ”ett gammalt kultbruk som uppehölls av hemliga förbund av maskerade män”.
Även folkloristen Hilding Celander har behandlat sägentypen. I artikeln Oskoreien (Saga och sed 1943) diskuterar han en rad av sägnens motiv. Celander anser generellt att sentida sägner och traditioner i hög grad går tillbaka på en förkristen föreställningsvärld , så även sägnen om Odens jakt, även om den är influerad av medeltida kristna föreställningar om straffdom över syndfulla människor.
Åsa Nyman konstaterar att sägnerna om Odens jakt hör till ”ett stort komplex av sägner och trosföreställningar som inom sig rymmer rester av olika kulturepokers idévärld och värderingar… Säkerligen kan förkristna föreställningar ligga bakom åtminstone vissa delar av dessa traditioner.”
Nu har arkeologerna Anders Kaliff och Terje Østigård utgiven boken Odens jakt med undertiteln En uråldrig indoeuropeisk myt. I boken lutar de sig en hel del mot Nyman och Celander och den forskning de anför. Det nya är att författarna menar att modern dna-teknik nu slagit fast att det skett en folkvandring, med början omkring 3000 f.Kr., från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet både västerut till Europa och öster- och söderut till t ex Iran och Indien. Den här spridningen överensstämmer med lingvisternas modeller för de indoeuropeiska språkens utveckling och med arkeologiska fynd. Författarna menar att det finns en gemensam ålderdomlig myt om livet och döden, som är ursprunget till de sägner om Odens jakt som är spridda över världen. De anför gemensamma trosföreställningar om döden, gemensamma ritualer, arkeologiska fynd och kvarlevande utklädningsupptåg som ett tecken på detta.
Odens uppträdanden i de nordiska sägenvarianterna hänger ihop med gudens koppling till död och krig, magi och fruktbarhet. I Indien har Oden sin motsvarighet i guden Indra.
Boken är skriven i polemik mot historiska forskare som begränsat sig till skiftliga källor och utifrån avsaknaden av bevis avfärdat alternativa hypoteser. Ett sentida exempel författarna tar upp är när historieprofessorn Dick Harrison 2020 i Svenska Dagbladet slår fast att berättelsen om Oden som anförare för ett krigiskt följe är en 1800-talsföreteelser. Bröderna Grimms uppfattning att sägnen går tillbaka på förkristna germanska myter är bara en konstruktion.
Bokens Odens jakt är intressant läsning för den som vill orientera sig om ett fascinerande sägenkomplex. Författarna har försett boken med en utförlig notförteckning, där de redovisar sina källor, men jag saknar en ordentlig litteraturförteckning. Nu får man söka fram och tillbaka i noterna för att kunna hitta referenserna eftersom källans titel bara anges vid första referensen.
Anders Kaliff och Terje Østigård: Odens jakt. En uråldrig indoeuropeisk myt. Carlsson förlag, Stockholm, 2025.
Sagobygdens Blogg 