Hemligheten

Helgen 24-25 januari träffades vi på kursgården i Hjortsberga, en hel skara berättare från Sagobygden. Två dagar tillsammans. Tid för fina samtal, planering, intressanta föredrag, improvisationer och annat givande. Äta och fika tillsammans. Sitta framför brasan på kvällen, lyssna till varandras berättelser.

Jag hade tänkt berätta jag med. Hade en historia på lut. Men något höll mej tillbaka.. Det var inte berättelsen fel – den var lagom lång, innehöll både spökerier och övertro. Plus en lite tvetydig knorr på slutet. Men saken var den – jag hade aldrig berättat den här historien förut.

Jag måste gå med en berättelse ett tag. Stöta och blöta, berätta den tyst för mej själv. Den måste bli som en del av mej. Så att orden kan rinna av sig själva direkt ur magropen. Och jag visste: jag är inte riktigt där. Inte med den här historien, inte än.

Det här hade jag tänkt berätta:

Det var en gång en bondeman som var så innerligt nöjd och glad. Han hade fått just den kvinna han ville ha. Och inte nog med det, hon var dotter till själva lanthandlaren i byn. Det hade inneburit en del vånda och oro, diskussioner hit och dit, men så kom hon till sist och blev hans hustru. Vacker som en ros var hon förstås, go och glad och flitig som en arbetsmyra. Och en fantastiskt hemgift hade hon med sig. Hela kistor med linne, vackra glas och koppar. En liten byrå som hon sa var viktig. ”Jag vill ha den i mitt rum”. För hon skulle absolut ha eget rum. Lite ovanligt, men det fick bli som hon ville. En liten kammare på övervåningen, där fick hon ha sina saker.

Men deras lycka blev inte långvarig. Deras lille son var inte mer än fyra när det hände. Hon blev sjuk, allvarligt sjuk och ingen kunde göra något. Hon bara låg där med skrällande hosta och hög feber, blev allt svagare och till sist dog hon.

Efter begravningen samlades man i bondens kök. Hela hennes familj, hans familj, alla svartklädda, förtvivlade, flera grät. Det hade börjat skymma, mörkret föll på. Plötsligt hördes ett rop från övervåningen och den lille gossen på fyra år kom tumlande nerför trappan. ”Mamma är i sitt rum!”

Hela skaran kom på fötter, sprang uppför trappan. Och pojken hade rätt. En liten lykta var tänd däruppe. Där stod den döda hustrun. Inte tydlig, inte knivskarp, det var som en bild av henne, oregelbunden, lite fladdrig ungefär som när man ser någon speglas i vatten. Men det var hon, det var verkligen hon, och hon lyfte sin arm och pekade mot byrån. ”Vad vill du, kära” sa bondemannen. Men hon svarade inte. Och efter ett tag tonade hon bort och försvann.

Nästa kväll hände samma sak. Hon stod där och hon pekade på sin byrå. ”Vad ska vi göra? sa familjen. ”Vi får gå igenom byrån”, sa mannens mor. ”Det måste finnas något väldigt viktigt där”.

I byrån fanns ingenting speciellt märkligt. Det var vanliga fruntimmerssaker, sjalar, hårnålar, näsdukar, benkläder, en underkjol. Smycken i en ask. Allt mycket prydligt och i gott skick. ”Om vi skulle ta och skänka allt det här till fattigvården?” föreslog någon. ”Då borde hon väl få ro i sin grav”.

Men det hjälpte inte. Nästa kväll var hon där igen. Och nästa kväll och nästa. Det bara fortsatte. Det var skrämmande, gården kändes hemsökt, ångest låg i luften, ingen kunde sova. Det blev allt värre och till sist beslöt bondemannen att vända sig till prästen i byn. Prästen lyssnade noga. Han reste sig ur stolen, han erbjöd sig att genast följa med hem till gården. Han skulle själv sitta i den döda hustruns kammare den kvällen. Försöka komma till tals med henne, söka förstå vad det var hon ville.

Prästen hade med sig både bibel, postilla och psalmbok. Han klev uppför trappan, öppnade dörren till kammaren, stängde den noga om sig. Nere i köket satt familjen dödstysta. De kunde knappt andas.

Prästen bad en bön och väntade. Väntade. Och där började hon framträda. Blev allt tydligare. Han kunde se hennes ansikte. Och armen, hur hon lyfte den, hur hon pekade. Men byrån skulle ju vara tömd? Han drog en låda. Då såg han att lådorna var klädda med papper på insidan. Och i nedersta lådan, under papperet, där låg det ett litet brev instoppat.

”Vill du jag ska ta hand om det här”? Hon nickade. ”Ska jag bränna det?” Hon nickade igen. Hon såg lättad ut och sedan började hon tona bort.

Prästen tog brevet, han gömde det väl i sin innerficka. Så gick han ner till familjen. ”Var inte oroliga” sa han. ”Hon kommer inte att visa sig igen”.

”Men hur gjorde du, hur gjorde du?” ropade alla. ”Jag läste lite ur bibeln bara”, sa prästen. ”Så läste jag Fader vår och sjöng en psalm.  Och det hjälpte, jag tror hon blev tillfreds. Att hon har fått ro nu.”

Väl hemma tog prästen fram brevet och vecklade upp det. Det var ett kärleksbrev, ett mycket känslosamt sådant. Heta ord och suckar, utropstecken, frågetecken. Fläckar av tårar här och var.

Prästen tog brevet knycklade ihop det och slängde det raka vägen in i brasan. Den som hade undertecknat brevet var inte kvinnans make, inte alls. Det var någon helt annan.

Prästen visste vem den mannen var.

Fotnot: Det här här är en saga från Japan

     Anna Lilljequist