Månadsarkiv: februari 2026

BERÄTTELSEN OM VACKRA LOLA I TORREVIEJA.

Denna jul och nyår tillbringar min man och jag i Torrevieja, som ligger vid Medelhavet på Costa Blanca. Torrevieja är både stad och kommun, har ca 100,000 invånare precis som Växjö. Den ligger i provinsen Alicante, som i sin tur ligger i den autonoma regionen Valencia. Här talar man förutom kastilianska som är riksspanska, ytterligare ett språk, valencianska. Därför ser man många officiella skyltar skrivna på båda språken.

Själva ordet Torrevieja betyder gammalt torn. Det finns ett sådant torn kvar här som är renoverat ett antal gånger. Under den moriska tiden, från 700 talets början till slutet av 1400-talet, byggdes just sådana vakttorn längs kusterna som försvar mot sjörövare. Dessa torn kallas ofta för atalaya som är det arabiska ordet för torn.

Man har i flera hundra år utvunnit salt i Torreviejaområdet och idag är det här man utvinner mest salt i hela Europa. Luften anses vara mycket hälsosam mellan Medelhavet och dessa saltsjöar. Min man, som har kol, andas mycket bättre här än i Växjö.

Torrevieja var från början ett fiskeläge och det var här de bodde, Lola och Manolo. Lola var egentligen döpt till Dolores men i Spanien är det vanligt att man då kallas för Lola. Hon kallades också för vackra Lola för hon var osedvanligt vacker inte bara i Manolos ögon utan många män, unga och gamla i Torrevieja tyckte likadant. Lola och Manolo hade träffats och gift sig 1936, bara några månader efter det spanska inbördeskriget startade.

De bodde i en liten ganska oansenlig fiskestuga med bara ett rum och kök. Men i deras ögon var stugan deras slott och där var de lyckliga tillsammans. Lola var hembiträde hos borgmästaren i Torrevieja och Manolo var fiskare. Han hade en egen liten fiskebåt, som var likadan som alla de andra fiskarnas båtar. Innan solnedgången gick fiskarna till havs och la ut sina nät. Varje kväll gick Lola och Manolo hand i hand ner till hamnen. Efter fiskebåtarna lagt ut, satte sig Lola på en bänk nedanför kajen och tittade efter båten tills den försvann i horisonten. Båtarna kom inte tillbaka förrän efter mörkrets inbrott och i tidig gryning medan det fortfarande var mörkt begav sig fiskarna åter ut till havs för att vittja näten.

Och varje morgon innan Manolo lämnade hemmet, väckte han Lola med en kyss och sa: Idag min älskade, idag ska du se att jag kommer tillbaka med en fisk som har fiskfjäll av guld. Den ska jag ta med hem till dig och den ska du sköta om. Varje gång du stryker den över de gyllene fjällen med dina mjuka händer kan du önska dig något. Med de orden försvann Manolo ut genom dörren och lämnade Lola med ett leende på läpparna.

Lola gick tidigt till arbetet i borgmästarens stora hus. Redan klockan sex på morgonen var hon där. Innan familjen hade vaknat, var kaminerna tända, det fanns nybakat bröd på bordet tillsammans med väldoftande kaffe och i skålar låg det frukter som Lola plockat in från trädgården. Efter förmiddagens göromål, lunchen tillagad och serverad, allt diskat och undanplockat, då var Lolas arbetsdag slut. Manolo var nu hemma, fångsten såld vid fiskmarknaden, näten lagade och upphängda på tork inför kvällens arbetspass. Och varje eftermiddag när de möttes fick Manolo berätta hur fisken med de gyllene fjällen ännu en gång hade lyckats undkomma näten.

Det förskräckliga inbördeskriget mellan falangisterna och republikanerna fortsatte. Kusten mellan Cartagena och upp till Alicante spelade en viktig roll under denna tid. Alicante var den sista staden som gav upp. Den republikanska regeringen hade sitt sista fäste i ett litet slott ovanför Elda. Men falangisterna misstänkte att fiskebåtar och andra farkoster lastade med salt även transporterade krigsmateriel, som lossades i de små hamnarna längs med kusten. Något måste göras. Man planerade!

På morgonen den 25 augusti 1938 var det som vanligt köbildning vid fiskmarknaden nere vid hamnen. Äldre och kvinnor och barn väntade på sina ransoner, ett halvt kilo sardiner per person. Precis då passerade fem italienska flygplan över Torrevieja. Ingen reagerade, man var van vid dessa bombplan som ofta flög från norr till söder. Men just idag vände planen och kom tillbaka. Deras uppdrag var att släppa bomber över flera små hamnar. Klockan var tio och på mindre än en halv minut släpptes mer än 20 bomber vid viken. Inom några sekunder hade rök, damm och sand nästan utplånat dagsljuset. I attacken dödades 19 personer, allt från en liten 2 månaders baby till några åldringar. 45 skadade fördes till sjukhuset och överlevde, men många av dem fick men för livet.

Lola fick aldrig sin fisk med de gyllene fjällen, för Manolo var en av de 19 som dog. Men när hon strök sina mjuka händer över sin mage så kunde hon känna hur det rörde sig därinne. Tre månader efter bombningen födde Lola ett litet gossebarn. Han fick samma namn som sin far, men kallades alltid för Manolito. Lola och han bodde kvar i den lilla fiskestugan i många år. Lola fortsatte att arbeta hos borgmästaren och Manolito fick följa med dit, tills det var dags att börja skolan. Varje kväll, alltsedan den ödesdigra dagen gick Lola ner till bänken på kajen, där hon slog sig ner och satt och följde fiskebåtarna med blicken tills de försvann i horisonten. Sedan Manolito föddes var alltid med henne och somnade tryggt i hennes mjuka famn.

Manolito gifte sig och bildade familj och hans barn i sin tur gjorde honom till lycklig farfar. Den yngsta av alla hans barnbarn döptes till Dolores efter farfars mor och hon kallas alltid för Lolita. Lola hade för länge sedan lämnat jordelivet, när Torrevieja stad lät göra en staty av henne. Varje år den 25 augusti, i närheten där av statyn, uppmärksammas årsdagen av bombanfallet. Nitton röda rosor kastas i havet till minnen av offren. Lolita är alltid där just den dagen och hon är en av dem som kastar en ros.

De flesta som idag flanerar på strandpromenaden uppmärksammar statyn av Lola och det är vanligt att de lägger kakor och annat ätbart vid hennes sida. De otaliga duvor som vistas i närheten tar tacksamt emot detta. Under min vistelse här går jag gärna förbi Lola och sätter mig bredvid henne och säger ”hola.”Häromdagen lade jag ett äpple i hennes hand och då tittade hon på mig och nickade med ett litet leende som jag uppfattade som: Gracias! ❤️

Berättelse av Vibeke Hyltén-Cavallius

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ny bok om Odens jakt

Skräddaren och Odens jakt

En skräddare fick inte julkläderna färdiga förrän sent på julafton. Gårdsfolket bad honom stanna kvar, men han ville nödvändigt till sitt eget hem. Han fick julbröd och ost med  sig.

Han skyndade genom skogen. Plötsligt hörde han ett häftig flåsande bakom sig och hemska hundskall. Han hoppade åt sidan. Då fick han se ett fruntimmer, högt som självaste trädtopparna. Tungan hängde ur munnen och brösten var slängda över axlarna och räckte ända ner till midjan.

– Hör skräddare, flåsade kvinnfolket, när du möter hundarna, så säg hass, hass men inte hiss, hiss!

Han lovade göra detta och jättekvinnan rusade vidare. Snart var hundarna framme. Något farligare hade skräddaren aldrig sett. Ögonen brann som eld och en eldröd tunga hängde ur käften. De glodde på honom. I rädslan bröt han julbrödet itu, kastade en hälft åt vardera och ropade hiss, hiss. Utropet manade ju på hundarna och de sprang fort vidare.

Rätt som det var, får han se en högrest, alldeles svart ryttare komma sättandes på en stor svart häst. Med vrede såg ryttaren på den stackars skräddaren och befallde honom stanna där han stod. Skräddaren stannade och tänkte att  hans sista stund var kommen. Men ryttaren red fort vidare. Snart fick skräddaren höra hemska skall och en förfärlig knall, det brakade i hela skogen. Ögonblicket därefter kom ryttaren tillbaka och nu hängde det stora kvinnfolket över hästryggen.

– Nu borde jag göra med dig på samma sätt, eftersom du är ute denna kväll, då var man är hemma. Men då du gav kristet bröd till mina hundar och de fick kraft att sönderslita detta troll, skall du denna gång få gå. Men nästa julkväll du är ute, skjuter jag dig. Denna kväll hör mig, Oden till. Jag är dömd att som straff för mina skälmstycken evigt jaga troll och jättar.

Skräddaren gick sedan aldrig mer ut så sent någon julkväll.

Den här sägnen sände prosten Carl Fredrik Cavallius 1840 till sin son, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Sägnen om Odens jakt berättades allmänt i Småland på den här tiden. I Wärend och Wirdarnes första del som utkom 1863-64 skrev Hyltén-Cavallius utförligt om Odensägner och menade att de byggde på uppfattningar från hednisk tid.

Det finns också en ytterligare sägentyp av Odens jakt. Här drar Oden fram i luften med brak och larm och hundskall i täten för ett stort jaktfölje. Följet bestod av längesen döda. I Norge, där den här sägentypen är mycket vanlig, kallas följet för oskoreien eller julereien.

Folkloristen Åsa Nyman har skrivit översiktligt om de här två sägentyperna i Atlas över svensk folkkultur II:2 (1976). Hon återger en lång rad sägner och redogör kortfattat för den internationella  forskningen om de omdiskuterade sägentyperna. Många forskare har ansett att bakgrunden till sägnerna är en gammal Odenkult. En annan teori är att den vilda jakten återgår på ”ett gammalt kultbruk som uppehölls av hemliga förbund av maskerade män”.

Även folkloristen Hilding Celander har behandlat sägentypen. I artikeln Oskoreien (Saga och sed 1943) diskuterar han en rad av sägnens motiv. Celander anser generellt att sentida sägner och traditioner i hög grad går tillbaka på en förkristen föreställningsvärld , så även sägnen om Odens jakt, även om den är influerad av medeltida kristna föreställningar om straffdom över syndfulla människor.

Åsa Nyman konstaterar att sägnerna om Odens jakt hör till ”ett stort komplex av sägner och trosföreställningar som inom sig rymmer rester av olika kulturepokers idévärld och värderingar… Säkerligen kan förkristna föreställningar ligga bakom åtminstone vissa delar av dessa traditioner.”

Nu har arkeologerna Anders Kaliff och Terje Østigård utgiven boken Odens jakt med undertiteln En uråldrig indoeuropeisk myt. I boken lutar de sig en hel del mot Nyman och Celander och den forskning de anför. Det nya är att författarna menar att modern dna-teknik nu slagit fast att det skett en folkvandring, med början omkring 3000 f.Kr., från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet både västerut till Europa och öster- och söderut till t ex Iran och Indien. Den här spridningen överensstämmer med lingvisternas modeller för de indoeuropeiska språkens utveckling och med arkeologiska fynd. Författarna menar att det finns en gemensam ålderdomlig myt  om livet och döden, som är ursprunget till de sägner om Odens jakt som är spridda över världen. De anför gemensamma trosföreställningar om döden, gemensamma ritualer, arkeologiska fynd och kvarlevande utklädningsupptåg som ett tecken på detta.

Odens uppträdanden i de nordiska sägenvarianterna hänger ihop med gudens koppling till död och krig, magi och fruktbarhet. I Indien har Oden sin motsvarighet i guden Indra.

Boken är skriven i polemik mot historiska forskare som begränsat sig till skiftliga källor och utifrån avsaknaden av bevis avfärdat alternativa hypoteser. Ett sentida exempel författarna tar upp är när historieprofessorn Dick Harrison 2020 i Svenska Dagbladet slår fast att berättelsen om Oden som anförare för ett krigiskt följe är en 1800-talsföreteelser. Bröderna Grimms uppfattning att sägnen går tillbaka på förkristna germanska myter är bara en konstruktion.

Bokens Odens jakt är intressant läsning för den som vill orientera sig om ett fascinerande sägenkomplex. Författarna har försett boken med en utförlig notförteckning, där de redovisar sina källor, men jag saknar en ordentlig litteraturförteckning. Nu får man söka fram och tillbaka i noterna för att kunna hitta referenserna eftersom källans titel bara anges vid första referensen.

Anders Kaliff och Terje Østigård: Odens jakt. En uråldrig indoeuropeisk myt. Carlsson förlag, Stockholm, 2025.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Hemligheten

Helgen 24-25 januari träffades vi på kursgården i Hjortsberga, en hel skara berättare från Sagobygden. Två dagar tillsammans. Tid för fina samtal, planering, intressanta föredrag, improvisationer och annat givande. Äta och fika tillsammans. Sitta framför brasan på kvällen, lyssna till varandras berättelser.

Jag hade tänkt berätta jag med. Hade en historia på lut. Men något höll mej tillbaka.. Det var inte berättelsen fel – den var lagom lång, innehöll både spökerier och övertro. Plus en lite tvetydig knorr på slutet. Men saken var den – jag hade aldrig berättat den här historien förut.

Jag måste gå med en berättelse ett tag. Stöta och blöta, berätta den tyst för mej själv. Den måste bli som en del av mej. Så att orden kan rinna av sig själva direkt ur magropen. Och jag visste: jag är inte riktigt där. Inte med den här historien, inte än.

Det här hade jag tänkt berätta:

Det var en gång en bondeman som var så innerligt nöjd och glad. Han hade fått just den kvinna han ville ha. Och inte nog med det, hon var dotter till själva lanthandlaren i byn. Det hade inneburit en del vånda och oro, diskussioner hit och dit, men så kom hon till sist och blev hans hustru. Vacker som en ros var hon förstås, go och glad och flitig som en arbetsmyra. Och en fantastiskt hemgift hade hon med sig. Hela kistor med linne, vackra glas och koppar. En liten byrå som hon sa var viktig. ”Jag vill ha den i mitt rum”. För hon skulle absolut ha eget rum. Lite ovanligt, men det fick bli som hon ville. En liten kammare på övervåningen, där fick hon ha sina saker.

Men deras lycka blev inte långvarig. Deras lille son var inte mer än fyra när det hände. Hon blev sjuk, allvarligt sjuk och ingen kunde göra något. Hon bara låg där med skrällande hosta och hög feber, blev allt svagare och till sist dog hon.

Efter begravningen samlades man i bondens kök. Hela hennes familj, hans familj, alla svartklädda, förtvivlade, flera grät. Det hade börjat skymma, mörkret föll på. Plötsligt hördes ett rop från övervåningen och den lille gossen på fyra år kom tumlande nerför trappan. ”Mamma är i sitt rum!”

Hela skaran kom på fötter, sprang uppför trappan. Och pojken hade rätt. En liten lykta var tänd däruppe. Där stod den döda hustrun. Inte tydlig, inte knivskarp, det var som en bild av henne, oregelbunden, lite fladdrig ungefär som när man ser någon speglas i vatten. Men det var hon, det var verkligen hon, och hon lyfte sin arm och pekade mot byrån. ”Vad vill du, kära” sa bondemannen. Men hon svarade inte. Och efter ett tag tonade hon bort och försvann.

Nästa kväll hände samma sak. Hon stod där och hon pekade på sin byrå. ”Vad ska vi göra? sa familjen. ”Vi får gå igenom byrån”, sa mannens mor. ”Det måste finnas något väldigt viktigt där”.

I byrån fanns ingenting speciellt märkligt. Det var vanliga fruntimmerssaker, sjalar, hårnålar, näsdukar, benkläder, en underkjol. Smycken i en ask. Allt mycket prydligt och i gott skick. ”Om vi skulle ta och skänka allt det här till fattigvården?” föreslog någon. ”Då borde hon väl få ro i sin grav”.

Men det hjälpte inte. Nästa kväll var hon där igen. Och nästa kväll och nästa. Det bara fortsatte. Det var skrämmande, gården kändes hemsökt, ångest låg i luften, ingen kunde sova. Det blev allt värre och till sist beslöt bondemannen att vända sig till prästen i byn. Prästen lyssnade noga. Han reste sig ur stolen, han erbjöd sig att genast följa med hem till gården. Han skulle själv sitta i den döda hustruns kammare den kvällen. Försöka komma till tals med henne, söka förstå vad det var hon ville.

Prästen hade med sig både bibel, postilla och psalmbok. Han klev uppför trappan, öppnade dörren till kammaren, stängde den noga om sig. Nere i köket satt familjen dödstysta. De kunde knappt andas.

Prästen bad en bön och väntade. Väntade. Och där började hon framträda. Blev allt tydligare. Han kunde se hennes ansikte. Och armen, hur hon lyfte den, hur hon pekade. Men byrån skulle ju vara tömd? Han drog en låda. Då såg han att lådorna var klädda med papper på insidan. Och i nedersta lådan, under papperet, där låg det ett litet brev instoppat.

”Vill du jag ska ta hand om det här”? Hon nickade. ”Ska jag bränna det?” Hon nickade igen. Hon såg lättad ut och sedan började hon tona bort.

Prästen tog brevet, han gömde det väl i sin innerficka. Så gick han ner till familjen. ”Var inte oroliga” sa han. ”Hon kommer inte att visa sig igen”.

”Men hur gjorde du, hur gjorde du?” ropade alla. ”Jag läste lite ur bibeln bara”, sa prästen. ”Så läste jag Fader vår och sjöng en psalm.  Och det hjälpte, jag tror hon blev tillfreds. Att hon har fått ro nu.”

Väl hemma tog prästen fram brevet och vecklade upp det. Det var ett kärleksbrev, ett mycket känslosamt sådant. Heta ord och suckar, utropstecken, frågetecken. Fläckar av tårar här och var.

Prästen tog brevet knycklade ihop det och slängde det raka vägen in i brasan. Den som hade undertecknat brevet var inte kvinnans make, inte alls. Det var någon helt annan.

Prästen visste vem den mannen var.

Fotnot: Det här här är en saga från Japan

     Anna Lilljequist

4 kommentarer

Under Att berätta

De två åsnorna på Mallorca

KAN MAN PRATA MED ÅSNOR?

Mallorca, är ett av mina favoritresmål, där jag började arbeta som guide för 60 år sedan. Ön är något större än Gotland. Från slutet av 1950-talet började charterturisterna komma, men långt innan dess har många olika folkslag bott där. Bland annat romarna och araberna, som lämnat ordentliga avtryck. Romarna byggde vägar genom ön som fortfarande används och araberna anlade odlingsterrasser, för att nämna några. Det var romarna som gav namnet till ön. De kallade den Balearis Major, vilket betyder den största av de Baleariska öarna. Mallorca var ett eget kungarike med fyra kungar under en period på drygt 100 år, mellan 1229–1349, därefter har det varit spanskt. På Mallorca finns det många små byar, en del av dem är idag kända turistmål som ligger ute vid kusterna och andra byar ligger inne på ön.

Just i en sådan liten by, bodde Salt och Peppar, vilket på spanska heter Sal och Pimienta. De var två oskiljaktiga åsnor, som hade varit tillsammans sedan födseln. Sal, som var ett silvergrått åsnesto med mjuk och fluffig päls, var lugn och eftertänksam. Medan Pimienta, som var hennes lillebror, var mörkare till färgen och mycket busig. Men han var sällan långt ifrån sin storasyster.

De föddes på en liten gård, som på spanska heter finca. Denna ägdes av Senora Cardona, en mycket gammal änka. Hon tog hand om åsnorna, som om de vore hennes barn. Ofta kunde man höra henne prata med dem medan hon drack sitt café con leche om mornarna, sittande i en korgstol utanför köksdörren. Varje dag berättade hon historier för dem och de lyssnade alltid uppmärksamt. Deras stora vänliga ögon tittade nyfiket på henne, de klippte lite med sina långa åsneöron och gned sin mule mot Senora Cardonas kinder och händer. Fast ibland försökte Pimienta smita in genom den öppna köksdörren, men då fick han bannor av henne.

Tiden gick och när Sra Cardona dog, såldes den lilla gården och allt som fanns där. De två åsnorna höll på att hamna på olika ställen. Ve och fasa! Byborna visste att åsnorna alltid varit tillsammans och hur mycket de betytt för Senora Cardona så de beslöt sig för att hjälpa åsnorna. Man startade en insamling i byn och fick in en rejäl summa pengar och köpte åsnorna. Sen såg man till att Sal och Pimienta blev adopterade av en lokal djurskyddsförening som tittade till dem och de fick ett permanent hem i beteshagen som som ägdes av byn. Varje morgon, utan undantag, stod Sal och Pimienta vid det gamla staketet längs med byvägen och tittade nyfiket på allt som hände. De blev lokala kändisar. När barnen gick förbi hagen till och från skolan gav de äpplen och morötter till åsnorna, turister tog kort på dem och brevbäraren, ja han gjorde som en rutin att stanna varje morgon och klappa dem på mulen. En dag, var det någon som tog en liten video av de två åsnorna och la ut den på YouTube. Den blev mycket uppmärksammad, det kom fler turister till byn och människor från olika länder blev helt förälskade i Sal och Pimienta. De skickade brev till dem och ibland även presenter. En kvinna skickade två hattar av strå som hon tillverkat och som skulle skydda dem mot solen. Sal blev mycket förtjust i sin och hade den ofta på sig. Ibland satte barnen blommor i den för att Sal skulle bli extra fin. Men den busige Pimienta, han åt genast upp sin.

Åsnorna blev också en viktig del av byn och dess traditioner, De var alltid med vid processioner, olika högtider och allehanda festligheter i byn. Ofta gick de först i paraderna och många gånger var de prydda med blomstergirlanger runt halsen.

Och i byn har det blivit ett talesätt att om någon har bekymmer eller besvärligt på något sätt, så säger man: Gå och prata med Sal och Pimienta, de lyssnar alltid. Och så blev det. De båda åsnorna lyssnade uppmärksamt, tittade på den som berättade om sina bekymmer, klippte med sina långa åsneöron och gned sin mjuka mule mot den som hade det besvärligt. Och efteråt sa man alltid, att nu kändes det mycket bättre. Så svaret på frågan om man kan prata med åsnor är: Ja, på Mallorca kan man iallafall.

Vad byn heter där de finns? Tro det eller ej, men det har helt fallit mig ur minnet.

Bilden och berättelsen har sitt ursprung från Irland, men är översatt och placerad på Mallorca av Vibeke Hyltén-Cavallius

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Naturlagarna av Eiríkur Örn Norðdahl – fascinerande fabuleringskonst 

Året är 1925. Platsen är nordvästra Island. Det är prästmöte i Ísafjörður. I bygden sägs det att om sju präster och en enögd står framför kyrkporten i Ísafjörður ska en klippa lossna från Eyrarfjall och rasa ned över staden. 

Nu samlar Islands nye unge biskop sju präster och en enögd framför kyrkan, för att bevisa att folktron bara är humbug och dåraktiga föreställningar. Vad händer?

Ett ras utlöses. Sten och jordmassor krossar hus och folk begravs av rasmassorna.

Och kanske är det självaste Gud folk skådat på fjällets topp? En jättegestalt i alltför små kläder.

Sen händer nya under och mirakler och ofattbara händelser i denna omåttligt underhållande bok.

Och det är tur att boken är 690 sidor tjock, så att läsaren verkligen får hänge sig åt denna myllrande berättelse.

Eiríkur Örn Norðdah: Naturlagarna. Rámus forlag 2025. Översättning av Johan Swedenmark.

Lämna en kommentar

Under Litteratur