Jag är uppvuxen i en av Göteborgs förorter. När jag var i 10-årsåldern samlades ofta vi ungar i svalen på kvällarna. Svalen är göteborgska för trappuppgången i ett hyreshus.
Vi var fem till sex jämnåriga som ofta satt i Evas punkthus på Inägogatan 17 i stadsdelen Kyrkbyn. Ljuset var släckt och vi tryckte oss tätt intill varandra i trappen , dels för att inte störa arga tanten på våning fem, men framförallt för att få stöd av varandra. Vi var nämligen där för att berätta historier, hemska sådana. Inledningsvis var det ofta lite löst snack, men efter några minuter sänkte någon rösten ytterligare. Då visste vi att det var dags för den första berättelsen. Därefter följde den ena skräckisen på den andra. Trots att det gått över 50 år sedan vi berättade de där historierna, så kommer jag ännu ihåg flera av dem. Nedan kan du läsa några av berättelserna* med kompletterande vuxen-kommentarer.
Salt och pepparligan
I Biskopsgården (grannstadsdelen) finns det ett farligt ungdomsgäng. De kallas för sockerbitarna för att de allra flesta i gänget bor i de där vita punkthusen. De gömmer sig i skogen och tar barn tillfånga, skär upp pulsådern på barnet och saltar och pepprar i såret. Sedan syr de igen såret med vanlig nål och tråd.
Jag tror aldrig jag träffade någon som verkligen råkat ut för denna liga, men alla hade någon bekants bekant som hade varit i deras klor.
Åren gick och jag blev vuxen. En gång berättade jag den här historien på en fest. Döm om min förvåning när en av gästerna sa:
– Jag är från Borlänge vi hade precis samma historia i min förort.
Nu har jag undersökt saken och det har visat sig att den där Salt och pepparligan måste rest runt i hela landet. För historien fanns även i Stockholm, Västerås och flera andra städer. Alltid i förorter med närliggande skogsområde. Med andra ord: detta är en modern vandringssägen.
Lägenheten som ingen vågar bo i
Någonstans i Biskopsgården finns en lägenhet som ingen vågar bo i. Hur man än låser om sig, så öppnas ytterdörren varje natt.
Folk som bott i lägenheten har låst med dubbla lås och dessutom tejpat igen dörren med eltejp. Inget har hjälpt. På morgonen står alltid dörren på vid gavel.
Varför är det då så här? Jo, Det sägs att en kvinna har blivit mördad i den lägenheten och att det är hennes vålnad som kommer tillbaka och öppnar dörren varje natt.
Det är vanligt med historier om spöken som går igen i det hem där de en gång bott. Just denna variant har jag dock aldrig hört någon annanstans än i svalen
Olyckan
En cykel och en motorcykel krockade på gatan utanför. Båda fordonen blev ordentligt skadade. Pojken med trampcykeln blev mycket ledsen. Mc-föraren tröstade och hjälpte pojken hem. Pojken visade sig vara ganska oskadd, det var mest skrapsår. Nästa dag var han redan på fötterna och gick med sin pappa tillbaka till olycksplatsen. De tog hand om den skadade cykeln, men de tittade också närmare på motorcykeln som fortfarande låg kvar.
Då såg de plötslig att det satt något längst upp i ena ändan av mc-styret, där handtaget saknades De tittade närmare efter och såg då att i styret satt ett pekfinger, De förstod genast att det var motorcykelförarens pekfinger
Den här berättelsen har jag aldrig hört, varken före eller efter våra kvällar. Ibland tänker jag att Arne, som berättade detta, hittade på alltihop. Efter att ha träffats ganska många kvällar i svalen, började repertoaren att ta slut. Idag är jag ganska säker på att flera av oss började skapa egna historier i det läget. Men det var inget vi någonsin erkände. Allt som sas i svalen var självklart sant.
Världens intelligentaste man
Det var världens intelligentaste man. Han ville lösa universums gåta, hur livet uppstått en gång med mera. För att få svar la han sig på marken en stjärnklar kväll och tittade upp i himmelen. Hela natten låga han så. Strax innan gryning exploderade hans hjärna
Detta berättades med fördel när vi var trötta på att läsa läxor. Jag vet inte vad historien kommer ifrån, men jag vet att det pratades en del under min barndom om riskerna med att vara för intelligent. Kanske hängde det ihop med att vi alla var arbetarungar och att även flera av våra föräldrar såg på studier och teoretisk kunskap med en viss skepsis.
Jag och store-kusinen
En dag när jag var liten, var jag ute och åkte skridskor med store-kusinen. Vi åkte på en is som vaktmästarna spolat på vår stora äng. Det var jättekul, men jag blev väldigt trött. Vi satte på skridskoskydden och gick hem till hans hus med skridskorna på. Han bodde på tredje våningen, utan hiss. Jag sa att jag inte orkade gå upp med skridskor på. Du lyfte han upp mig och bar mig uppför trapporna. Eftersom han fortfarande hade skridskorna på vinglade han till då och då…
När vi var högst upp föll han över ett lågt räcke och ner alla tre våningarna. Hela tiden höll han mig i famnen. Han bröt båda benen, men jag klarade mig oskadd. Han räddade livet på mig.
Den här berättade jag som om den vore sann. Men så här femtio år senare kan jag erkänna att slutet på historien är lögn. Vi ramlade på första eller andra trappsteget. Ingen av oss slog sig nämnvärt. Redan som tioåring hade jag lärt mig att sanningen sällan var tillräckligt för att få till en berättelse som fångade lyssnarna.
Efter någon knapp timmas berättande var det dags att lämna svalen. Det var bara Eva som bodde på Inägogatan 17. Alla vi andra var nu tvungna att ta oss till våra egna punkthus. Vettskrämda sprang vi hem genom mörkret, var och en till sin svale. Aldrig mer, minns jag att jag tänkte varje gång jag sprang där i mörkret. Men några kvällar senare satt vi åter i Evas svale, alltid lika förväntansfulla.
Mikael Thomasson
- Varianter på några av berättelserna återfinns i Bengt af Klintbergs bok med moderna vandringssägner: ”Råttan i Pizzan”
Sagobygdens Blogg 