Under de senaste åren har det kommit ut en rad böcker om historiska personer, där författaren skildrar huvudpersonens tankar och känslor med närmast dokumentära anspråk. Går det att ha en folkminnessamlare som huvudperson i en sådan bok? Ja, åtminstone om han heter Evald Tang Kristensen och var världens flitigaste insamlare av folkminnen.
Den danska författaren Charlotte Weitze har nyligen utkommit med boken Ulvemælk och den kretsar kring Tang Kristensens gärning. En annan huvudperson är författaren Inga, som bor på en gammal gård i Tværmose, just där Tang Kristensen en gång i tiden samlade in folkminnen bland fattigfolket som bebodde det vidsträckta hedområdet på västra Jylland. Ett stort område söder om Holsterbro, norr om Esbjerg och väster om Silkeborg och Vejle.
När jag läser boken tar jag fram etnologen Palle Ove Christiansens bok De forsvundne, som just dokumenterar de sista berättarna på Heden. På kartor i boken kan jag följa Tang Kristensens vandringar på Heden, se fotografier av berättarna och inte minst miljöbilder både från idag och äldre tider. Läs mer om den här boken här.
Ulvemælk utspelar sig på tre tidsplan. Författaren Anna lever på gården i Tværmose 2040. Hon har utgivit några böcker, men nu är det stopp. Samhället har förändrats och det finns inte längre utrymme för skrivna böcker. De flesta historier skapas av OS, ett digitalt avancerad system som bygger på AI. OS har också kontroll på människors rörelser, deras tankar och känslor.
Människan i 2040-talets Danmark är ständigt uppkopplad och alla har ett ”device”, som har blivit en förlängning av människans kropp. Människor har på sig OS-glasögon och en ny vanlig sjukdom är skärmfeber.
Anne söker bland Tang Kristensens folkminnesuppteckningar i hopp om att finna berättelse som ännu inte är inscannade i OS. Kanske kan dessa inspirera henne att skriva något, som ett förlag trots allt vill ge ut.
170 år tidigare bor Tang Kristensen i Lund Skole nära Gjellerup och så ofta han har tillfälle ger han sig ut på Heden för att rädda den skatt som sagor, sägner och visor utgör. I Tværmose möter han Ane Povlsdatter, som bodde i det hus där Anne senare bor. Ane delger honom en märklig saga om Jomfruen och ulvehunden. Men hon orkar inte berätta slutet på historien, eftersom hon är sjuk. Tang Kristensen ger sig en kväll iväg på en mycket strapatsrik och dramatisk färd till Ane, och med på vandring är hans skolelev Marie, som långt senare kommer att bli hans tredje hustru.
Det tredje tidsplanet är 1906 då Tang Kristensen sitter i sitt sovrum i sin bostad nära Vejle. På bottenvåning ska Marie föda deras barn och Tang Kristensens är inte välkommen ner. Han tänker tillbaka på sitt liv och skriver ner sina minnen av vandringen till Tværmose för länge sen och i de här avsnitten finns det utdrag ur Tang Kristensens levnadsskildring Minder og Oplevelser, som utkom i fyra band 1918-1928.
2040 har Heden förändrats sen 1872 då Tang Kristensen vandrade fram på den. Klimatet är varmare. Skog har planterats på heden och även på jordbruksmark för att försöka hindra den hotade miljökatastrofen. Lantbruket har i hög grad avvecklats och bönderna har fått ersättning för att upphöra med odlingen. Vargen är tillbaka och den har en central betydelse i skildringen.
Romanens tre tidsplanen glider stundom ihop i drömmar och fantasier. Titeln Ulvemælk syftar på örten daggtörel, som använts inom folkmedicinen. Som liten bor Marie hos sin farmor och farfar och längtar efter sin mor. Farmodern baddar flickans panna med ulvemælk, för att hon ska glömma saknaden. Men ordet kan också tolkas bokstavligt som vargmjölk, och både Marie och flickan i Anes saga överlever genom att dricka ulvemælk.
Vargens kringströvande på Heden på 1870-talet är en grogrund för sägner om människor i ulvehamn och Weitze återger en rad varulvssägner ur Tang Kristensens samlingar. Och vad är det Anne hör utanför huset när månen skiner i mörkret? Är det varg eller rent av en varulv som ylar. Eller är det Tang Kristensen som går igen på ständig jakt efter slutet på historien om Jomfruen och ulvehunden, ett slut som han aldrig fick. I drömscener förvandlas folkminnessamlaren till en varulv med gula tänder och tassar med klor.
I ett centralt avsnitt funderar Tang Kristensen över varulvsskepnaden:
”Bliver man till varulv, når man mister kæligheden fra sin mor? Når hun ikke ser ens smerta? Bliver man til halvt menneske, halvt dyr? Den, der går hjemmefra i fuldmånenætter og kommer tilbage med historiernes kød och stoftrævler mellem tænderne, fordi man trængte ind på folk. Prøvede at finde deres røde hjerter, derinde hvor minderne og lyset kommer fra. Hvor barnet og den tidlige barndom findes, måske sammen med kærlighetslyset?”
Just tankarna kring vad som händer när folkdikten skiljs från sitt sammanhang och samhället förändras är för mig en stor behållning av boken. Likaså skildringen av berättarmiljöer, berättare och berättarögonblick.
Det finns en stor likhet mellan 1870-talet då den muntligt berättade historien blev mer sällsynt och 2040-talets västvärld där AI-genererade berättelser tar över. Som Anna reflekterar: den tiden håller på att ta slut då en berättelse är en gåva från en människas hjärta och fantasi till en annan människa, en kärleksgåva.
Jag tycker det är en rik roman, som manar till eftertanke, samtidigt som dent hela tiden är spännande läsning. Tang Kristensen framträder inte som en sympatisk person, han är präglad av sin tid och sin barndom. Han offrar barn och familj i den ständiga jakten på alla de varianter som finns av folkets muntliga berättelser.
Charlotte Weitze: Ulvemælk. Gutkind Forlag, 2025.
PS På titelbladets baksida står det: ”Denne roman er skrevet af en meneske.”
Sagobygdens Blogg 