Vi önskar alla bloggläsare en riktigt God Jul med den här lilla ursprungssagan.
Illustration Mia Einarsdotter
När svanarna flög ikapp
Svanarna tävlade om vem som kunde flyga längst. De flög och de flög och de flög. Så var det en skock som inte ville stanna förrän de kom till världens ände.
Ja, de kom dit, men när de kom fram var där så kallt att de frös fast i skyn. Där kan man fortfarande se dem fara och flaxa med vingarna. Vi kallar det för norrsken.
Den här sagan och andra små ursprungssagor hittar du i När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur av Per Gustavsson, Mia Einarsdotter och Ingvar Svanberg. Utgavs av Sagobygden 2007 och kan fortfarande köpas på Sagomuseet. Berättelsen har ursprungligen återgivits av Gunnar Olof Hyltén-.Cavallius i Wärend och Wirdarne.
När jag och Ulf Palmenfelt skrev Folksagan i Sverige berättade vi om sagoberätterskan Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe. När Hebbe 1841 flyttade till Stockholm följde Brita Greta med. Där mötte hon Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som uppskattade hennes sagor och publicerade en del av dem i Svenska folksagor och äfventyr på 1840-talet. I Stockholms folkvimmel försvann efter några år Brita Greta ur vår åsyn och vi kunde aldrig berätta om hennes senare liv.
Brita Greta berättade sagor för Wendela Hebbes tre döttrar
Med hjälp av den skicklige lokalhistorikern och släktforskaren Ulf Helgesson i Värnamo kan vi nu redogöra för hur det gick för vår sagoberätterska.
1844 lämnade Brita Greta Wendela Hebbes familj och tog därefter tjänst i ”fina” familjer. Hon tjänade bland annat hos överstelöjtnanten och konstnären Peter A Blom och därefter hos grosshandlaren Carl Peyron. Nu började hon också kalla sig Margaretha.
1851 lämnade hon tillfälligt Stockholm för en tjänst som piga hos greve Claes Sparre af Söfdeborg på Torsbo herrgård i Gällstad. Hennes faster och gudmor Johanna Löfquist var samtidigt hushållerska där. 1853 återvände hon till Stockholm och tjänade först hos hovmarskalken och riksdagsmannen Patric Reuterswärd och sen åter hos grosshandlare Peyron. 1857 återförenades hon och Johanna Löfquist hos Wendela Hebbes syster Petronella ”Pella” Lagerbielke, där Johanna kom att stanna som piga.
1858 har Brita lämnat pigyrket och skrevs som syjungfru Margaretha. Hon bodde i Klara församling tillsammans med sina syskon, järnarbetaren och lykttändaren Claes Löfquist samt pigan Stina Löfquist. Senare skrevs hon både som demoiselle Löfquist och mamsell Löfquist.
Så hände det som många ogifta kvinno råkade ut för. Brita blev med barn och födde 1861 en pojke som fick namnet Ernst Wilhelm. I Adolf Fredriks församlings dopbokför oäkta födslar finns varken far eller mor angivna. Först vid åtta års ålder folkbokfördes pojken ihop med sin mor, men troligtvis har han hela tiden bott tillsammans med modern. Pojken heter Apelqvist i efternamn efter fadern tapetserargesällen Anders Wilhelm Apelqvist, född 1832. Vid nyåret 1860 fanns föräldrarna på samma arbetsplats.
På sin 18-årsdag emigrerade Ernst till USA. När Brita Greta var 62 år gammal följde hon 1886 efter sionen. Hon reste med ångaren Romeo till Hull, vidare med tåg till Liverpool och sedan över atlanten till slutdestinationen Denver i Colorado. Där väntade kanske sonen på henne. Men hennes vistelse i Denver blev kort. Bara ett år senare avled hon. Den 30 september 1887 begravdes hon i Augustana Lutheran Church i Denver.
Läs mer om Britta Greta Löfquist i tidigare blogginlägg:
Det här avslutande blogginlägget om rim ska handla om nyare ramsor. Rim och ramsor kommer och går. En del glöms bort, andra traderas vidare och nya skapas. 1978 gjorde Expressen en insamling av gatrim och fick in över 3000 rim. Det var bara att konstatera att lusten att rimma levde.
Bengt af Klintberg gav ut en del av rimmen 1980 i boken Hallå där, köp blåbär! Nästan 50 år senare är den fortfarande en lustläsning. Klintberg noterade att många rim från bondesamhället levde kvar medan andra färgats av storstadens liv och industrisamhällets miljöer.
Expressens material finns i arkivet på Nordiska museet. När jag gick igenom det för många år sen hittade jag en del opublicerade gatrim från Ljungby. Här följer några, som skickades in av en 15-årig flicka.
Ända mot ända
kan ingenting hända
om någonting hänt
måste någon sig vänt.
En festklänning ska ringas ur
så pattarna hänger som tasken på en tjur.
Dansar fröken tango
dansar fröken vals
nej kyss mig i röven
hon dansar inte alls.
Bättre en böna i handen
än tio på burken.
En annan Ljungbybo bidrog med den här:
Pigan ligger i solen
lyfter på kjolen,
fåglarna sjunga på ängen
pitten står på drängen.
Själv kommer jag ihåg från mina tidiga ungdom hur vi gärna använde rim som drev med psalmverser och böner.
En hel del rim och ramsor är kopplade till hantverk. 1952 gav Axel Johansson ut en skrift till Ljungby hantverks- och industriförenings 50-årsjubileum. Axel Johansson var själv bagare och kallades för Ångbagarn. Han var ordförande i drätselkammaren i Ljungby och satte sin prägel på Ljungbys utveckling under flera decennier i mitten av 1900-talet. I skildringen av sockenhantverkarnas arbete återger han rim om skräddaren som han hört i sin barndom.
Det gläder mig av hjärtans grund
att femton skräddare väger ett pund.
Med sax och vax och nål och trå´
och pressejärnet ovanpå.
Här skall blod flyta, sa´skräddaren
och klippte huvudet av lusen.
Ingen rädder här, sa´ skräddaren
och sprang för haren.
Axel Johansson anför att skräddargesällerna var finare klädda än de andra manliga ungdomarna och gärna la an på kvinnorna och kurtiserade med dem. De manliga rivalerna använde rimmen för att smäda skräddargesällerna.
Bilden av Ernst Ljungh illustrerar historien om en ”uschli skräddaretrasa” som satt på golvet och sydde. En ovanligt stark matmor tyckte skräddaren satt i vägen och sopade ut både honom och byxorna. Efter den dagen törs inte skräddare sitta på golvet, utan alla sitter på bordet för att inte bli bortsopade. Svenskt skämtlynne IX, 1884.
Här är en uppteckning från 1927 gjord i Herrljungatrakten i Västergötland. Jag kopierade den för många år sen på ISOF:s arkiv i Uppsala. Tyvärr har jag inget accesionsnummer
Det var en gång en skräddare som mången är väl dä,
och ingen fanns väl räddare än han, det ska man se.
Han satt där nöjd och stickade allt på ett byxepar
och nickade och nickade, som uti all sin dar.
Så kom en rått trånande och sprang i byxan upp,
och skräddaren han dånade och skalv uti sin kropp.
Och sen den dagen randades han aldrig mer i byxor tog,
bland rockar blortt han andades och det allt tills han dog.
Källa:
Axel Johansson: Sockenhantverkare, burskapsmästare och gesäller i Sunnerbo. Ljungby, 1952.
Det är lätt att tro utifrån Alfabetsramsan i förra blogginlägget att Sigrid Hagman var en humörlös småskollärare. Så var nog inte fallet. Ramsan får ses som uttryck för den tidens pedagogik.
Illustration av Ernst Ljungh ur Svenskt skämtlynne VI, 1884
Sigrid Hagman återger också traditionella komiska husförhörshistorier, som driver med sockenprästen. I den internationella sagokatalogen har dessa historier typnummer ATU 1810.
I en by, som hette Sjunkamåssa, bodde en bonde, som allmänt kallades Gud Fader. På ett husförhör frågade prästen i samma by en mindre begåvad yngling:
– Var bor Gud Fader?
– I Sjunkamåssa, svarade pojken.
– Vad säger du? sa prästen. Gud Fader bor i himmelen.
Pojken svarade med en knäppning på fingrarna:
– Sjuttsan! Då har han flyttat sen i går kväll.
Prästen:
– Hur lyder sjunde budet?
– Herr pastorn skall icke stjäla.
– Vad säger du pojke! röt pastorn.
– Ja, jag kan väl inte säga du till herr pastorn.
Prästen:
– Varifrån är katekesen tagen?
Tösen:
– Den ä visst inte taen. Far köpte den på märkenen (marknaden).
Det finns en rik folklig tradition av rim kring alfabetet, bokstäver och räkneord. De är ofta skämtsamma. Johan Nordlander och Fredrik Ström återger ett urval i Svenska barnvisor och ramsor respektive Visor, ramsor och andra folkrim.
Några exempel:
A B C D
katten fall på sne,
det var inte mer.
A B C D
katten satt på sne
och magistern bredve.
Av min svärmor som föddes 1907 i Södra Sandsjö socken i nuvarande Tingsryds kommun, lärde jag mig den här räkneramsan.
Ett två, stå på tå
Tre fyra, kasta lyra
Fem sex, äta kex
Sju åtta, sitta på potta
Nio tio, gå på bio
Elva tolv, sopa golv
Ramsorna var ett roligt sätt att leka med bokstäver och räknetal.
Illustration av Uno Stallarholm, ur Fredrik Ströms Visor, ramsor och andra folkrim.
Sigrid Hagman, som jag skrev om i det föregående blogginlägget, har en alfabetsramsa som starkt avviker från de här lekfulla ramsorna. Den vittnar om den hårda disciplinen i skolan där skamvrå och fysisk bestraffning var en självklarhet.
Alfabetsramsa
Om icke a. b. c går rätt, du står dig för magistern slätt.
D. e. f. g. som vatten går, annars vet att straff du får.
Om du glömmer h. i. k. får du uti skamvrån stå.
Stapplar du på l. m. n. plikta får du, skämmas sen.
Visste du, vad jag vet nu, lärde du dig o. p. q.
Men stannar du vid r. s. t., då får du dig, ska du få se.
U. och v. känn riktigt till, annars förs du dit du inte vill.
Läser du ej rätt det dubbla w., kan du där ett ris på väggen se.
Vill du ännu x. förgäta, få du ingenting att äta.
Den, som icke y. kan läsa, blir till skam o nesa.
Vem helst som z. grindar på får till bottenbotten gå.
Lär dig genast å. ä. ö. annars ska du strax få spö.
När jag letar efter uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund hittar jag att lärarinnan Sigrid Hagman, med adress Kånna, bidragit med en 84-sidig uppteckning med ganska så blandat innehåll (M 913). Där finns gåtor, ordstäv, ramsor, lekar och små skämtsamma historier. Likaså hur man kan spå om framtiden och utsagor om tur och outur. Samlingen innehåller också en rad små sagor om blommor, samt avslutas med de välkända sägnerna om Pintorpafrun på Bolmarö säteri, Nöttja kyrkklockor, Skatten i Högarör samt jättekast mot Kånna kyrka.
Sigrid Hagman föddes 1884 i Kånna och var dotter till Magnus Hagman och Anna Christina Carlsdotter, som var född i Kånna. Magnus Hagmans namn är bevarat åt eftervärlden genom att en gata i Kånna uppkallats efter honom. Under en lång följd av år var han kantor och folkskollärare i Kånna. Han avled 1915.
Sigrid, var småskollärarinna vid Ljungby köpings småskola 1914-1921. Systern Elisabeth Hagman har i en släktkrönika skrivit att Sigrid ”älskade sitt arbete över allt annat”. Men hennes lärargärning blev kort. Examensdagen 1921 drabbades hon utan någon som helst förvarning av en hjärnblödning. Hon bodde i tjänstebostaden i skolan. När barnen hade samlats och Sigrid inte kom ner till klassen, anade man oråd. Hon hittades medvetslös på golvet i lägenheten. Hon avled sex dagar senare.
På uppteckningen i Folklivsarkivet står det att Sigrid är lärarinna och 24 år. Det innebär att uppteckningen är från 1908. Just det året tog hon sin lärarinneexamen vid småskoleseminariet i Ronneby där hon gick 1907 och 1908. Före tjänsten i Ljungby arbetade hon i Landsbro och Värnamo.
Sigrid har inte uppgivit sagespersoner för sina uppgifter, utan det är sådant som hon hört och kanske också läst sig till. Det är ingen slump att Sigrid skrivit ner sina berättelser och minnen av barndomens folktro. Under de här åren Sigrid gick på skolan i Ronneby var folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow lärare på folkhögskolan i Ronneby och också rektor för småskoleseminariet. Han uppmuntrade sina elever att bidra med folkminnen och göra uppteckningar efter sagespersoner som kunde berätta.
På bloggen har vi inte tidigare skrivit så mycket om ramsor, Här tänkte jaså jag återger några av Sigrids ramsor, som vi också kan kalla kedjesagor. Vi kan hitta liknade ramsartade sagor i Johan Nordlanders verk Svenska barnvisor och barnrim, som kom ut 1886. Nordlander återger bland annat en betydligt längre variant av ramsan om nyckeln. Den har rubriken ”Nyckeln till rike mans port”.
Nyckeln till kungens rike
Här är nyckeln till kungens rike. I det riket finns en stad, i den staden finns en gata, vid den gatan
finns en gränd, vid den gränden finns en gård, på den gården står ett hus, i det huset finns ett rum. i det rummet står en vas, i den vasen står blommor. Blommor i vasen, vasen i rummet, rummet i huset. huset på gården, gården vid gränden, gränden vid gatan, gatan i staden, staden i riket och här är nyckeln till kungens rike.
Ett lamm för två slantar
Min far köpte ett lamm för två slantar.
Men då kom katten och åt upp lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom hunden och bet katten, som åt lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom käppen och slog hunden, som bet katten o.s.v.
Så kom elden och brände käppen, som slog hunden o.s.v.
Så kom vattnet och släckte elden, som brände käppen o.s.v.
Så kom oxen och drack vattnet, som släckte elden o.s.v.
Men sist kom slaktaren och slaktade oxen, som drack vattnet, som släckte elden, son brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som åt upp lammet, som min far köpt för två slantar.
Den stora sjön
Om alla sjöar vore en enda stor sjö, vilken stor sjö det skulle vara. Om alla träd vore ett enda träd, vilket stort träd det skulle vara. Om alla yxor vore en enda stor yxa, vilken stor yxa det skulle vara. Om alla karlar vore en enda karl, vilken stor karl det skulle vara.
Och om den stora karlen toge den stora yxan och högge ned det stora trädet och läte det falla i den stora sjön – vilket plums det skulle bli.
———————————-
Fakta om Sigrid Hagman och släkten Hagman finns i Elisabeth Hagman: Släktkrönika för ättlingar till Magnus Hagman 1840-1915. Ulricehamn, 1965.
Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim finns i en nyutgåva från1975.
Sagobygdens Blogg 