En massa kartonger har ramlat in i vårt hus, står i kammaren innanför köket staplade på varandra. Dom innehåller gamla dokument som tillhört min morfar och mormor. Någon måste ändå ta hand om bråten, som en familjemedlem uttryckte saken. Och det fick bli jag.
Jag gräver, letar lite planlöst i kartongerna. Det är foton, dagböcker, brev och åter brev, böcker och tidskrifter. Allt väldigt intressant förstås. Men vad som genast drar ögonen till sej är en skrift från 1932, Sydhalländsk bygd, utgiven av Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening. På framsidan står med skrivstil: Till John Berg som minne av….resten är oläsligt.
John Berg – det var morfar. Han var lärare (adjunkt hette det tydligen) på Norra Latin i Stockholm, han lärde ut historia och modersmålet, som man sade då. Både han och mormor var i hög grad läsande och skrivande. Den samling de lämnat efter sej är med andra ord omfångsrik, för att inte säga oöverblickbar. Tänk om jag hade fått lära känna morfar John och mormor Frida! Men de gick bort innan jag ens var talbar.
I häftet från Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening hittar jag en hel del intressant. Artiklar om folktro, byggnadsstil, klädedräkter, lustiga öknamn och – bäst av allt – ett antal sägner från trakten. Och det är här jag hittar den halländske Ivar.
Sägnen om Ivars kyrka. Som vi alla har hört. Ivar som var så from att han kunde gå på vattnet precis som Jesus. Han gick inte i kyrkan – ogillade den nya protestantiska ordningen – utan höll sina andakter invid den stora sten som sedan kom att kallas för Ivars kyrka. Ni vet ju hur det gick. Ivar tog sig ändå till kyrkan en dag. Där fick han se att självaste djävulen slagit sej ner under predikstolen. Dagens predikan var lång och utdragen, flera av kyrkbesökarna slumrade till. Detta var en svår synd och de som somnat blev genast uppskrivna på den oxhud djävulen hade mellan sina klor. Till sist blev även Ivar uppskriven….
Men sägnen i det sydhalländska häftet? Det är delvis en annan historia, mannen hette säkert inte Ivar. Men här finns så många gemensamma drag att det inte kan vara en slump. Sägnen måste ha färdats från mun till mun, berättats, återberättats och omstöpts. Vem hittade på detta från början….?
För många århundraden sedan bodde en mycket gudfruktig man uppe i Veinge skogsbygd i Rävhultsby vid Smålandsgränsen. Nere på slätten hade Veinge kyrka nyss blivit uppförd, men som den gudfruktige mannen var gammal och skröplig och vägen dit ner lång och besvärlig, bevistade han inte gudstjänsten där utan höll andakt i närheten av sitt hem under ett gammalt ekträd, varest han av stenar byggt ett altare. När prästen i Veinge, som hört talas om den fromme mannen, en gång var på socknabud i närheten, passade han på att besöka honom och övertalade honom då att gå i kyrkan, vilket mannen också slutligen lovade att göra.
Så en söndag begav han sig åstad och kom efter en lång och mödosam vandring till Antorps sjö. Trött som han var, ville han inte gå den långa vägen runtom sjön, utan fortsatte utöver vattnet, förlitande på sin tro. Gudstjänsten hade redan börjat när han omsider kom fram, och därför satte han sig längst ner mot utgången. När predikan varat någon tid, började kyrkobesökarna slumra till en efter en. Plötsligt hörde den gudfruktige mannen prassel vid sidan av sig och vände sig då åt det håll varifrån det mystiska ljudet hördes. Vem får han se om inte själva Hornper, som satt och skrev upp de sovandes namn på ett kalvskinn. Han skrev upp fler och fler, allt eftersom tiden led, och till sist ville inte kalvskinnet räcka till, utan Hornpelle försökte göra det längre genom att bita i ett hörn och sträcka det. Men därvid glattade det undan och Hornpelle slog huvudet i väggen så att det skrall efter det. Det såg så dråpligt ut att den gudfruktige mannen inte kunde låta bli att skratta, vilket genast straffades med uppskrivning på skinnet. På hemvägen ville han åter gå rakt över sjön, men nu bar vattnet inte upp honom längre, utan han måste gå vägen omkring.
(Upptecknat efter Joh:s Erlandsson)
Anna Lilljequist
Sagobygdens Blogg 