Var kommer alla historier ifrån?

Det var en berättarkväll. Som vanligt hade jag gjort ett hopkok, historier både från Småland och från fjärran land. En del sorgesamt, en del helt galet. Jag blev avtackad, jag fick vackra blommor. Folket började resa sej, gå mot utgången. Men ett par av dem dröjde sig kvar, ville höra mera, veta mera. – Hur kan du komma ihåg så många berättelser? Och: var får du alla historier ifrån?

– Ja, svarade jag, det är från böcker och arkiv. Och från nätet ibland. Men det var inte riktigt sant det jag sa. För en av de historier jag drog denna kväll hade jag lyssnat mej till. Någon berättade och jag hörde på. Och blev så tagen, så förtrollad att jag slängde mej över papper och penna (i bilen), fick ner innehållet i stora drag och skrev rent därhemma.

Det var på Sagomuseet, kanske 15 år sen nu. Jag en hade en grupp, en förening som efter guidningen skulle förplägas med kaffe och mackor. Vi satt runt stora bordet på övervåningen. De var upplivade och glada. Pratade mycket. En kvinna sa: När jag hörde dej berätta så kom jag att tänka på en annan historia. Vill du höra? Så här…

En ung man som var ute på arbetsvandring. Han hade gått från gård till gård, stannat och jobbat några dagar. Nu skulle han vidare till ett nytt ställe. Men vägen blev lång. Han gick och gick utan att träffa på någon gård. Och hett var det, en riktig torrsommar och mannen – vi kan kalla honom Carl – blev törstig. Men inte minsta vattendrag någonstans, till och med dikena var uttorkade. Då fick han se en smal körväg upp till vänster. – Där måste det ju finnas folk, tänkte han. Han kom uppför backen och fram till en öppen plats, ett tun. Men där fanns bara några gamla husgrunder, inte ett spår av byggnader, inget liv. Bedrövad och utmattad sjönk han ner på marken. Slumrade kanske till en stund. Men plötsligt….. där var ju klara, ljusa barnröster. Och ljudet av en dörr som slogs upp, en kvinnostämma ropade: Kom in och ät!

Och där låg ju en hel liten gård mitt framför honom, boningshus, lada och uthus och allt. Hur hade han kunnat missa det? Han steg in i köket. Där satt mor och far och tre små lintottar till ungar vid matbordet. – God dag! hälsade Carl, men ingen tittade upp, bara fortsatte äta – Kunde man möjligen få sej lite vatten? Men ingen svarade, ingen såg på honom. Mor i huset reste sig för att hämta något vid spiseln. Men hon märkte inte Carl, var nära att gå rakt på honom.

Men där stod ju vattenspannen med skopan i. Så Carl tog för sig, han drack rejält, passade också på att fylla sin vattenflaska. – Tack så mycket gott folk, sa han. Ingen reaktion, nej ingen alls. Så han greppade sin ryggsäck och var snart nere på landsvägen igen. Efter en stund kom en hästskjuts ifatt honom. Carl fick åka med och han kom i samspråk med kusken. De talade om ditt och datt, men så sa Carl: Vad är det för konstigt folk dom som bor där uppe i backen, till vänster om vägen? Och han beskrev platsen noga. Men kusken sa: Det där har du nog drömt. Där finns ingen som bor.

– Jamen jag såg dom ju! Jag var i deras kök, dom satt vid bordet och åt. Men det var så konstigt, ingen såg på mej, ingen svarade när jag sa goddag. Som att jag inte fanns. Jag försökte flera gånger. Så märkliga människor. Är dom döva och blinda, eller?

Då såg kusken så underligt på honom och sa: Nej det bor ingen där. Men det har bott. För tjugofem år sen ungefär. Det var en ung familj, tre små barn hade dom. Så slog åskan ner en natt. Det tog fyr och allt brann som fnöske. Hela familjen blev innebränd. En förskräcklig historia…

Carl blev tyst. Han blev mycket tyst.  Så småningom kom de fram till en ganska stor gård. Folket välkomnade Carl och visst hade man behov av ett par händer extra. Carl blev anvisad en bädd i en drängkammare.  Och han skulle sova men han kunde inte. Det snurrade i hans huvud. Den där familjen. Hade han drömt eller sett syner där i hettan? Men han visste ju att han hade druckit vatten och att han fyllt sin flaska. Flaskan ja! Den låg i hans ryggsäck. Han fick fram flaskan och visst var det vatten i den. Då hade det alltså hänt ändå.

Den här historien fick ligga till sig ett tag. Sedan berättade jag den och det gick bra, den började leva sitt eget liv så som berättelser gör. Detaljer, färger och sinnesstämningar kom till. Och senare jag kom på idén att förlägga den i min egen släkt. Det var ju min egen farmors far som upplevt detta! Och han var så skakad av händelsen att han höll tyst om den hela sitt liv. Tills han var en bit över nittio och snart skulle gå bort. Då berättade han om sin upplevelse för barn och barnbarn.

Det där sista är förstås påhittelser. Men faktum är att min farmors far hette just Carl. Och att han var en bondson som växte upp i Ljushult inte alls långt från där jag själv bor (detta är dagsens sanning, duktiga släktforskare i Vrå har tagit fram uppgifterna). Och det är inte omöjligt att Carl gav sig ut på arbetsvandringar när han var ung. Det gjorde nästan alla här, de som var barn till självägande bönder. Det förekom ända till slutet av 1950-talet. Min egen man tog sig till södra Halland ihop med några grannpojkar och gallrade betor på stora gårdar. Men de for med bil.

Så vävdes berättelsen ihop. Ett tillfälligt prat, ett infall och något tog form och började gro. Men som under lång tid var konturlöst och ofärdigt. Historien behövde ligga till sej och mogna. Precis som goda viner och ostar.

Anna Lilljequist