Jerusalems skomakare

Låt mig ta er till Bohuslän igen.

Det sägs att i gamla tider kunde man ibland se en märklig skomakare komma gående genom landskapet. Från den ena socknen efter den andra kom vittnesmål om den gamle vandraren. Ofta bar han ränsel på ryggen och vandringsstav i ena handen. Hans mycket åldrande kropp var övervuxen med mossa och han tog sig fram med släpande steg
Främlingen gick under olika namn, Ahasverus, den vandrande juden, men oftast sa man Jerusalems skomakare.
År 1929 berättade den bohuslänske bonden August Sjöberg* följande korta historia:
”Plogen måste tas in. Den fick inte stå ute på julnatten för då kunde Jerusalems skomakare komma och sätta sig på den. Eftersom Jerusalems skomakare var förbannad av synd så skulle det inte komma att växa något annat än ogräs på den plats där plogen stått.  Hustrun hade tom rätt att ge mannen en örfil om han glömt ställa in plogen”

Var hade August Sjöberg fått en sådan föreställning ifrån? Vem var Jerusalems skomakare? Och varför var denne vandrare förbannad av synd?
Svaren på frågorna hittar man i en mycket gammal legend. Redan under medeltiden började det i stora delar av Europa spridas en föreställning om en märklig man som vandrade runt i världen.
1602 utgavs en tysk Folkbok med följande innehåll:
”En vinter i sin ungdom, när han predikade i Hamburg, lade Paulus von Eitzen märke till en jude i slitna kläder som stod mitt emot predikstolen. Varje gång Jesu namn nämndes böjde mannen på knäna, suckade ljudligt och slog sig för bröstet. Prästen sökte upp den märklige mannen och fick höra hans livshistoria. Juden påstod sig heta Ahasverus och vara född i Jerusalem redan i Kristi tid, där han varit skomakare. Som så många andra i staden var han positiv till korsfästandet av Jesus och hade gått ut för att se när den dömde kom förbi. Precis vid Ahasverus hus stannade Jesus upp för att vila, allt tröttare under sitt tunga kors. Ahasverus rusade till och ropade åt honom att gå sin väg, att gå dit han skulle. Då svarade Jesus: ”Jag vill nu stå här litet stilla och vila mig, men du skall hädanefter ingen ro eller vila ha i denna  världen, utan skall ostadig och flyktig vandra omkring i hela världen alltintill domedagen.” Och så hade det också blivit. Ahasverus hade vandrat, odödlig och rastlös, genom världen i ett och ett halvt årtusende”

I takt med att berättelsen spreds i olika former, blev vittnesmålen i Sverige allt vanligare. Hade man inte själv sett skomakaren så hade man hört hur någon annan stött på den märklige vandraren.  Över 200 berättelser, som handlar om Jerusalems skomakare finns i folkminnesarkiven, de flesta från Götaland. De har ofta hämtat formuleringar från legenden och visan, men man hittar också berättelser som sticker ut. Ett sådant exempel är just att Jerusalems skomakare kunde sätta sig på en plog på julnatten. Det är är ingen uppgift som man hittar varken i legenden eller visan. I folkliga varianter kan man också läsa att Jerusalems skomakare kunde flyga över hustaken om nätterna. Från ett bohuslänskt fiskeläge kommer uppgiften att skomakaren fått sitt straff sedan han sytt otäta fiskarstövlar till aposteln Petrus. Det finns till och med spår av berättelsen bland samer i Lappland. Där träffar vandraren renar.

Själv har jag motstridiga känslor inför denna gamla legend.  Det är fascinerande att berättelsen påverkat så många människor i generation efter generation. Men det går inte att blunda för att den säkert bidragit till det hat och den förföljelse som judar utsatts för genom historien.

I August Sjöbergs ord kan jag inte utläsa rasism och judehat, snarare en förundran och en viss rädsla för att en flera tusen år gammal vandrare skulle förstöra viktig jordbruksmark.

Mikael Thomasson

_{*August Sjöberg föddes 1864. Han blev tidigt änkling och gifte om sig med Laura som hade en son – Harald- med sig in i äktenskapet. Paret ägde och drev gården Vassbacken i Klingsdalen,Tossene socken. Som vuxen fick sonen Harald en bit mark alldeles nära huvudgården och byggde sitt eget några hundra meter längre bort. Den nya gården fick namnet Mörket.  Harald gifte sig med Anna och de fick tillsammans bland annat dottern Signe, som i sin tur fick dottern Birgitta. Som vuxen blev Birgitta min fru och för några år sedan tog vi över Mörket}

Källor:
Bengt af Klintberg – Harens Klagan (Kapitlet: Jerusalems skomakare i Sverige)
Nedteckningen IFGH 1795. Upptecknat av Ingrid Settergren