Växternas myter och nyttor

Jag läser om blommor, löv och träd. Den här tiden på året finns inte mycket annat. Vandra i trädgården? Gå runt bland plantor och buskar, andas, nypa av något utblommat, binda upp en som håller på att säcka ihop, vattna, dra upp ogräs, lägga sig raklång i gräset, titta upp i himlen… Inte nu.

För nu är allt fruset, is och snö så långt man ser. De enda färger som avtecknar sig i det vita är gråbrunt, mörkgrönt. Vissna stjälkar sticker upp som trassliga ruggar. Brutna skaft av döda solrosor. Sista grönkålen som vi inte fick skördad och som hararna varit på. Perenner som nattljus, kungsljus, pioner, mynta, kardvädd, lavendel….mina vänner, hoppas ni klarat er, så kallt som det blev ett tag.

Så stor del av mitt liv utspelas nära marken. Toner av ockragult, mossgrönt, brunt när snön äntligen ger vika. Det ljust gröna som bryter igenom. De tidiga lökväxterna som segar sig upp trots de bitska frostnätterna. Dofterna som kommer tillbaka, solen.

Växterna. Dom fattas mej nu. Nu när jag sitter här och nålvassa isande vindar drar över oss. Men så fick jag en bok i min hand, en bok som hjälpte mej uthärda. Den heter Växternas symbolik, med underrubriken Myter och nyttor. Fick hem den sent i november när himlen var som en blöt grå säck, när jag som bäst behövde den. Jag blev förtrollad. Underbar läsning, undersköna bilder. Och så mycket mer än bara örternas utseende, växtplats, användningsområde och ursprung. En trädgårdsbok, javisst. Men här får vi de historiska sammanhangen, även de kultur- och idéhistoriska. Och de folkloristiska. Varje planta som beskrivs i boken blir en resa i både tid och rum.

Ur första kapitlet: Jag har slagit följe med växter från plats till plats och till olika kontinenter på jakt efter människan i växternas historia och jag går med henne, människan, längs de gröna stigarna, till köksträdgårdar, klosterträdgårdar, ängar, apotekarträdgårdar, trädgårdar bakom plank, åkrar och vackra parker. Jag letar efter något djupt mänskligt, antar jag, efter det som finns där i skarven mellan människa, natur och kultur. De där mellanrummen i verkligheten intresserar mig oupphörligt.

Tonläget i boken är personligt. Varje växts specifika drag, de historiska förloppen, de medicinska aspekterna och inte minst folktron – allt detta vävs ihop med författaren egna minnen och reflexioner.

Framställningen är levande. Det är en berättare som skriver. Ulrika Flodin Furås är trädgårdsguide vid Vasamuseet och vid Riksmuseet i Stockholm, hon är trädgårdsjournalist, författare och fotograf. Hennes bok är inget uppslagsverk, mera som en guidad vandring där vi får äran att hänga på. I boken strosar vi runt, vi stannar upp där det finns något att se och berätta om. Ett tag förflyttar vi oss till Spanien, får lära oss om bananträd, mandel och granatäpplen. Så tvärs över Atlanten till Nya världen. Tomater och solrosor, potatis och bönor…..hur folk har sett på dem, deras historia, hur det gick till när de hamnade här i Norden. Sedan tillbaka till Sverige igen.

I sällskap med Flodin Furås får vi gå nära inpå växten, känna in den, ana dess doft. Höra om dess många gånger brokiga historia. Vad den haft för roll i människans liv genom tiderna och i olika kulturella sammanhang. Hur den har använts. Hur den uppfattats. Finns myter och sägner förknippade med växten? Och ja, det gör det i de allra flesta fall.

Ta bara tusenskönan. Små ljust rosa prickar i gräsmattan. Somliga förargar sig, andra (som jag själv) vill gärna ha massor av den. Ursprungligen från Syd- och Mellaneuropa. Inom folkmedicinen har den varit mycket använd. Mot hosta, mot eksem och magåkommor. Den tros också varit sårläkande och inflammationshämmande. Ett tag menade man (Tyskland 1700-tal) att den var fosterfördrivande, den förbjöds rentav. Och: om du tuggar i sig de tre första tusenskönorna du ser på våren slipper du garanterat tandvärk resten av året.

 Men den har också varit en helig ört, i den nordiska mytologin vigd åt gudinnan Freja, längre fram i tiden åt jungfru Maria. Det finns en legend om hur Maria satt och broderade små blommor på en duk. Gossen Jesus såg på. Han blev så förtjust att han förvandlade dem till riktiga små blommor, tusenskönor.

I den keltiska traditionen blev ett barn som dog före födseln en ande, som för att trösta sina föräldrar strödde blommor över jorden. Tusenskönan var en av dem.

Och de små söta skära blommorna är fullt ätliga. Vi lägger dem i saftglas ibland, i bubbel om det är fest, vi strör dem över tårtor och bakelser.

Så mycket finns att berätta om en ganska vanlig och rätt oansenlig liten blomma. Det tar aldrig slut. Växterna är så djupt förankrade i våra liv, vår historia, i hela berättelsen om att vara människa. De gett oss mat och skydd, de har läkt och lugnat oss. De har hjälpt oss att klara tider av missväxt och hunger. Med växternas hjälp har vi försökt uttyda och tolka framtiden, förklara och hantera världen. De har gett oss tankar och idéer, föreställningar om varför allting är som det är.

Gör som jag, ta och läs den här boken. Livsglädje, färger, goda berättelser, massor av nya spännande kunskaper. Boken gjorde mej rikare. Jag lägger den i traven intill min säng där jag lätt kan nå den.

Redan nära midnatt, ute är det kolmörkt. Ser i skenet från gårdsbelysningen hur snöflingor virvlar runt, stora som fjärilar och blöta, de klibbar fast vid fönsterrutan. Är det månne blidväder på ingång?

Text och foto: Anna Lilljequist