Den längsta natten      

Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.

Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.

Den långa lussenatten  

Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.

– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.

– Hon är så god som två, inföll gumsen.

– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.                                             

Bonden som tjuvlyssnade på djuren

En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.

– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.

– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.

När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.

Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.

Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.

I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat  av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.

Lussenatt i natt, klabbedask

Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:

– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.

Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.

Lussefärs släkte

Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.

Lucia gömde barnen

Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.

Kvarnen som stannade lussenatten

I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i  den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:

– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.

– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.

Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.

– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.

Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.

– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.

Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan  och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.

Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.

Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.

Skomakaren som arbetade lussenatten

En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.

På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.

Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.

”Skälver har bränt mej”

I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.

En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.

– Skälver, svarade drängen.

Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:

– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.

De andra trollen svarade bara:

– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.

Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.

Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.

Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.

Lucia lindrar hungersnöd

I  Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.

Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson