Sankt Petri kyrka i Malmö är 700 år gammal. Den började byggas 1319 men det tog ungefär 60 år innan kyrkan var färdigbyggd. Vid den här tiden var det gott om sill i havet och det var en värdefull handelsvara. Fler och fler hus byggdes intill havet och Malmö blev en viktig handelsstad. En sådan betydelsefull stad behövde en ståtlig kyrka.
På 1400-talet byggdes kyrkan till med små kapell. I Vårfrukapellet hölls gudstjänst och sjöngs sånger till jungfru Marias ära. På altaret i kapellet stod ett skrin, som enligt legenden innehöll Jesusbarnets linda. Den reliken vårdades ömt.
En gång för mycket länge sen höll Jens klockare på att smycka kapellet inför julhelgen. Han hade lagt halm på golvet framför altaret och satt fram figurerna som berättade om Jesusbarnets födelse. Där var alla djuren i stallet och de tre vise männen. Och så förstås Maria och Josef med Jesusbarnet. Vaxljusen brann och spred ett vackert sken.
Nu skulle Jens klockare bara öppna skrinet och ta fram Jesusbarnets linda, så att gudstjänstbesökarna skulle få skåda det dyrbara minnet efter Jesusbarnet. Utanför kyrkan stormade det. Den starka vinden skakade kapellets fönster och vindflöjlarna på taken mitt emot kyrkan gnisslade. Vilket julväder! Var det för att han tänkte på stormen som Jens glömde att göra det heliga korstecknet, som skyddar mot allt? Kanske var det därför olyckan hände.
Precis när han lyfte på skrinets lock slog stormen upp ett av fönstren i kapellet. En virvelvinden sökte sig in i kyrkan, tog tag i Jesusbarnets linda och förde den heliga reliken ut genom fönstret.
Skrinet var med ens tomt.
Först var Jens som förstenad. Sen vaknade han till liv och sprang genom kyrkan och ropade:
– Helige Josef, hjälp, hjälp!
Präster och kyrkobesökare kom rusande och ropade förskräckta:
– Vad är det som händer?
Men Jens hade inte tid att svara. Som en vettvilling rusade han ut genom kyrkporten. Även nu glömde han att göra korstecknet. Hade han gjort det, hade kanske allt slutat lyckligt.
Utanför kyrkan ropade han om någon hade sett den heliga lindan. Folk visade åt olika håll. En liten pojke pekade upp på kyrkan. En bit upp på en pelare hade reliken fastnat och vajade för vinden. Pojken började klättra för att nå den. Precis när han skulle sträcka fram handen för att gripa lindan tog stormen i på nytt och en vind hann före och svepte iväg tygstycket högt upp i luften.
Lindan flög från hus till hus, över tak efter tak, från gata till gata. En stor människomassa följde efter. Prästen först, flämtande och stönande. Därefter män med stänger, stegar och rep. Man jagade det gamla tygstycket, precis som om man förföljde en farlig fånge som rymt från fängelset. Vid Söderport var männen nära att få fatt i tyget, som hade fastnat i en tegelpanna på ett tak. Men snart slet det sig loss igen och blåste högt upp i luften och snart såg inte förföljarna den heliga lindan.
Utanför staden på andra sidan ett stort kärr låg ett litet fallfärdigt hus, som länge hade stått tomt. Husets tidigare invånare hade dött i pesten. Just denna julafton hade en ensam kvinna med sitt lilla barn tagit skydd mot den kalla stormen i den enkla boningen. Barnet var naket och frös. Kvinnan försökte värma barnet i sin famn, kysste det och grät. Jesusbarnet hade åtminstone haft halm som värmde i stallet och djurens värme hade skyddat mot kylan. Men hon hade inget. Hon visste ju varför människor stött bort henne. Hon hade fött ett barn utan att vara gift. Någon man hade hon inte. Men varför skulle det oskyldiga barnet drabbas?
Fönstret i den lilla kojan var trasigt. Vinden tjöt genom hålet. Men så plötsligt fylldes hålet av något vitt. Kvinna grep tag i det och i famnen höll hon ett tygstycke. Den natten svepte en stackars kvinna sitt barn i Jesusbarnets linda.
Sankt Petri kyrka miste sin heliga relik. Och Jesusbarnet skänkte sin linda till ett litet barn som räddades från att frysa ihjäl.
Bild: Sankt Petri kyrka, litografi från 1874. Detalj av bonadsmålning av Bernhard Jönsson.
Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.
Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.
Den långa lussenatten
Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.
– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.
– Hon är så god som två, inföll gumsen.
– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.
Bonden som tjuvlyssnade på djuren
En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.
– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.
– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.
När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.
Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.
Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.
I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.
Lussenatt i natt, klabbedask
Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:
– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.
Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.
Lussefärs släkte
Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.
Lucia gömde barnen
Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.
Kvarnen som stannade lussenatten
I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:
– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.
– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.
Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.
– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.
Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.
– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.
Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.
Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.
Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.
Skomakaren som arbetade lussenatten
En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.
På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.
Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.
”Skälver har bränt mej”
I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.
En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.
– Skälver, svarade drängen.
Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:
– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.
De andra trollen svarade bara:
– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.
Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.
Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.
Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.
Lucia lindrar hungersnöd
I Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.
Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson
Inför varje avsnitt av Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige har vi valt ut tio platser och berättelser i Sagobygden, en för varje avsnitt som har koppling till tiden och handlingen. Hittills har vi släppt fem stycken. De övriga fem kommer att släppas från och med söndag 14 januari 2024, och därefter fyra söndagar framöver. Länk till de första fem filmerna finns här och längst ner på sidan.
Det var en gång…Stenåldern, ca 14 500 – 3700 år sedan
Så länge vi människor har haft ett språk, så har vi berättat för varandra. Om kvällarna runt elden, på fester eller när vi tagit en paus i arbetet. Inte minst har vi berättat sägner. En sägen kan förklara en märklig stenhög eller varför en sjö har en konstig form. Och den kan på ett fantasifullt sätt förklara varför en plats heter som den gör, eller skrämma oss för det som är farligt.
Skatten i Högarör. Metallernas tid, ca 1700 f Kr – 500 e Kr
Högarör är ett gravröse från bronsåldern. Det sägs att en mäktig och betydande man begravdes här på höjden. Föreställningen om att det fanns skatter i såna här forngravar var mycket vanlig och många gravrösen är nersjunkna i mitten, vilket kan tolkas som ett tecken på att någon har letat efter en skatt.
Agundaborg. Vikingarnas tid, 500-talet – slutet av 1000-talet
Den helige Sigfrid kom till Sverige från England i början av 1000-talet för att missionera den kristna läran. Den förnäma borgfrun Agunda på Brånanäs vid Agunnarydsjön lät döpa sig och just på den här platsen lät hon bygga traktens första kyrka.
Flickebacken. Gud ger och Gud tar, 1100-talet – slutet av 1300-talet
Vid mitten av 1300-talet utplånades en stor del av Sveriges befolkning genom en fasansfull pestsmitta som fick namnet digerdöden. Olika metoder användes för att försöka stoppa pestens framfart. Man grävde ner levande djur som offer, och det sägs även att människor blev levande begravda.
Brudgummehallen. Kampen om tronen, år 1361 – 1560
När Gustav Vasa kom till makten i Sverige infördes många nyordningar. Kungens fogdar fick större makt, skatterna ökade och kungen la beslag på stora delar av kyrkornas värdeföremål. I Småland, där bönderna tidigare hade upplevt ett stort självstyre, var missnöjet stort och Nils Dacke kallade till uppror.
För att se filmerna som finns på Sagobygdens hemsida, klicka här:
I Borg- och folksägner hittar jag en sägen som jag själv brukar berätta. Den handlar om borgen Piksborg och hur samhället Lidhult fått sitt namn. Så här låter den i Wilhelmina Schröders version.
På ön Bolmsö i sjön Bolmen finns några med gräs och buskar överväxta stenhögar, utvisande den plats, där i långt försvunnen tid kung Pigge lät åt sig uppföra en borg, som han kallade Piksborg.
Denne sjökonung levde i en mycket orolig tid. Knapp var hans borg färdig, so kom vilda krigarhopar och belägrade den. Länge försvarade sig konungen. Men de flesta av hans män hade stupat, och barbarerna satte eld på borgen. I deras händer ville drotten likväl inte falla. Allas hans skepp var förstörda. Men han smög sig ned i fataburen och tog därur en stor kopparkittel. Dold av nattens mörker bar han denna till stranden, satte sig däri och rodde med ett par stakar ut på sjön. Natten var kall och stormig och han fick utstå svåra lidanden. Mot morgonen nådde han land. Några fattiga fiskare fick den svårt medtagne in i sin hydda och vårdade honom ömt.
Till minne av sitt stora lidande och den huldhet, varmed han vårdades, kallade drotten platsen för Lid-hult och socknen där heter ännu Lidhults socken.
Den här sägnen återfinns i Rosengrens Ny Smålands beskrifning som utgavs från 1896 och många år framåt som bilaga till Nya Vexiöbladet. Sägnen går tillbaka på Peter Wieselgrens verk med samma titel som utkom 1844-46.
Schröders placering av Piksborg till Bolmsö är felaktig. Piksborg ligger vid Bolmens sydöstra strand.
Schröders berättelse utgör inledningen till en diktad berättelse om en högmodig herreman i trakten, Jep Snorreson, som strävar efter att bygga en borg med tinnar och torn, liknande Piksborg. Tidigare generationer av släkten har alltid varit arbetsamma, enkla och flärdfria. Med stor möda har de röjt mark och skapat stora åkrar. Men Jep bryter med traditionen och söker ära och berömmelse. Han byter namn till Jep Örn och blir kung Erik trogen. Han umgås helst med fogden på Piksborg.
En dag när han jagar försvinner hans falk. När han når några gravkullar, där det sägs att han förfäder har begravts, lyser det ur en kulle. Kullen öppnar sig och riddaren går in. I rummet därinne möter han sina förfäder, som råder honom fortsätta in i nästa rum. Och in i nästa. I det tredje rummet möts han av orden: ”Med grämelse har vi, dina förfäder, sett din dårskap. Bli rättrådig, eljest blir ditt fall stort.” ”Tjurhuvuden, hur vågar ni”, ryter Jep förgrymmad. I detsamma får han ett hårt slag i ryggen och faller framstupa. När han vaknar ligger han utanför en av högarna.
När Engelbrekts upprorshär på 1430-talet anföll Piksborg, erbjöd anföraren Jep Örn att ansluta sig till de upproriska bönderna, med hänvisning till att han var ”en son av frie fäder”. Jep vägrade. Bönderna satte eld på hans torn och riddaren blev innebränd.
Historien slutar med orden:
När fromma vandrar gick förbi där tornet stått och Jep Snorreson funnit sitt ömkliga slut, korsade de sig och sa: ”Högmod går före fall”.
Den här berättelsen belyser hur Wilhelmina Schröder skapat många av sina berättelser. Utifrån en sägen lokaliserad till en bestämd plats, sägenmotivet att döda anförvanter kan visa sig och en historisk händelse under Engelbrektstiden, diktar hon en berättelse med en tydlig moralisk uppmaning.
Schröders verk saknar innehållsförteckning och kan vara lite svår att hitta i. Ovanstående berättelse finns på sidan 540. Med det här inlägger avslutar jag berättelsen om Wilhelmina Schröders verk. Om du blivit intresserad av att botanisera vidare i Borg- och folksägner kanske du hittar berättelser som anknyter till en plats i din närhet. Känner du till bakgrunden till berättelsen får du gärna höra av dig.
Trevlig julläsning!
ILL: Bönder bränner en borg. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
Sagobygdens Blogg 