Jag tvekade ett tag, innan jag skrev den här rubriken, påverkad av kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Som så mycket i dag och igår, är den ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälle. För Wilhelmina Schröder är värd att lyfta fram för sin egen skull. 1902-1905 utkom hennes över tusensidiga verk Borg- och folksägner där berättelserna sägs vara ”samlade och upptecknade” av författaren. Boken är illustrerad av Hjalmar Eneroth. Berättelserna hade tidigare utkommit häftesvis och även samlats i en betydligt tunnare bok 1902. Det är litteraturvetaren Mattias Fyhr som i sitt imponerande verk Svensk skräcklitteratur kallar henne ”Sveriges första skräckförfattare”, om man med det avser en författare som enbart skrev skräck och hade en omfattande produktion.
Tycker du om att läsa under julhelgen kan det vara läge för att leta rätt på Wilhelmina Schröders berättelsesamling. De 1100 sidorna tarvar ju lite tid. Komplettera gärna med Mattias Fyhrs verk, de två delarna är ”bara” på 900 sidor.
Vem var då Wilhelmina Schröder? Vi vet inte mycket om henne. Hon har mest figurerat, som Karl den XV:s älskarinna, i böcker om släkten Bernadotte. Hon var född i Skåne och dog i maj 1924, 84 år gammal. Då var hon ogift och bodde i Ulriksdal. Hon arbetade på postkontoret i Hällestad väster om Norrköping. 1866 blev hon kungens älskarinna. Eftersom resorna var långa flyttade hon 1869 till Stockholm, där kungen hade ordnat en våning till henne på Drottninggatan. Lars Elgklou som skrivit om Bernadottesläkten karakteriserar henne som ”en ung ambitiös dam med god uppfostran” som ”ville försörja sig själv.” I Wilhelmina Schröder fick kungen ”en god lyssnerska” och ”en privat själavårdare”. Hennes spiritiska intressen fascinerade, enligt Elgklou, kungen. Hennes spiritiska intressen går igen i Borg- och folksägner, här vimlar de av andar som på olika sätt vill meddela sig till de ännu levande.
Schröders bok innehåller 74 berättelser. De flesta är på 3-5 sidor, men en del växer ut till 25-sidiga noveller. I berättelserna figurerar ofta kungar, drottningar, riddare och högreståndspersoner och de tilldrar sig ofta på slott och herrgårdar. Tidsmässigt är de ofta förlagda till medeltiden och forntiden. Geografiskt finns det en övervikt av berättelser som utspelar sig i Skåne. Många av berättelserna har en diffus lokalisering och platsens namn har anonymiserats.
Hur låter då Wilhelmina Schröder när hon berättar? Vi kan ta Hin Håle och slottsherrn som ett belysande exempel.
I början af förra århundradet lefde å ett slott i sydligaste Skåne en f.d. embetsman och handlande, Svante X. Elak öfver all beskrifning, var han en skräck för alla sina grannar. Hans stora förmögenhet, till största delen orättvist tillkommen, växer allt mer, och i samman mån hårdnade hans sinne, och många menniskor bringade han till tiggarstafven. Sin hushållerska, med hvilken han under äktenskapslöfte aflat barn, misshandlade han och fördref ur sitt hus.
Hans bror, en mycket gudfruktig prest, afled helt hastigt i små omständigheter. Enkan, hans svåger. besökte honom för att om möjligt leda honom till edftertanke och besinning af sina svåra synder. I sin ifver att frälsa hans själ gick honså långt, att hon gifte sig med honom… Men allt var förgäfves. Hans ondska tilltog ned hvarje dag. Slutligen kom döden. Med en svordom på sina läppar lemnade han det jordiska.
Det är inte svårt att gissa vad som kommer att hända, särskilt som den döende i sina plågor utropade ”Jag försvär mig åt djefvulen, om mörkrets furste blott för en stund lisar mina qval!”
I samma stund bullrar slottsporten. När den döendes hustru och hans sjuksköterska tittar ut genom ett fönster, skriker hustrun till och faller sanslös till golvet. In genom slottsporten rullade
en vagn, omgifven av lågor och dragen av fyra nattsvarta hästar, ur hvilkas vidöppna näsborrar strömmar af eldgnistor framhvälfde. I vagnen satt en hemsk skepnad, iklädd en kolsvart drägt. Han var försedd med horn i pannan, och med undantag deraf, samt att ögonen sprutade eld och lågor, tycktes skepnaden vara en mensklig varelse. Med stor skicklighet förde han tömmarna till fyrspannet, hvilket stannad framför stora slottstrappan. Der hoppade den hornprydde körsvennen ur, och då observerade de båda qvinnorna inne i sjukrummet, att det ena benet på honom var försedt med bockfot, och att han egde en lång svans. Derpå lät han höra en lång, egendomlig vissling, och i nästa sekund var det eldlågande ekipaget försvunnet, liksom uppslukadt af jorden.
När sen den ”hornprydda, bokfot- och svansförsedda” körsvennen kommer in i sjukrummet lyses det mörka rummet upp av ett ”intensivt, svafvelutdunstande sken”. Den inkomne, håller upp sin bok och visar att den döendes namn är inskrivet i den, och säger: ”Svante X, du har kallat på mig, och nu är jag här för att ända dina timliga qval”. Han tillägger ”Följ mig nu, min son!” I det ögonblicket ”framvällde en tjock fradga” i den sjukes mungipa och den ”ondskefulle Svante X var död”.
Som väntat får den döde ingen ro, och hans efterlämnade fru hör hans fotsteg nattetid när han går rastlös av och an i slottet. En natt hör hon honom yttra:
Under skrifbordet i mitt arbetsrum ligger en större penningsumma. Tag reda på den och använd den till det goda! Förr får jag ingen ro!
Följande dag upptogs golfvet å det anvisade stället. Skatten fanns och blef använd till goda ändamål. Sedan upphörde spökerierna.
I kommande inlägg berättar jag mer om Schröders berättelser.
Litteratur
Wilhelmina Schröder: Borg- och folksägner. Stockholm 1902-1905. Skandias bokförlag.
Mattias Fyhr: Svensk skräcklitteratur 1-2. Lund, 2017 och 2022. Ellerströms förlag
Lars Elgklou: Bernadotte. Stockholm, 1978.
Lars Elgklou: Familjen Bernadotte. Stockholm, 1995.
Staffan Skott: Alla dessa Bernadottar. Stockholm, 1996
Sagobygdens Blogg 