Månadsarkiv: oktober 2023

Vandra i Osbecks bokskogar och läsa en ortsbeskrivning från 1700-talet

Jag fortsätter med bloggserien över äldre ortsbeskrivningar. Nu inspirerad av en nyligen företagen vandring i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen vid Hasslöv. Skogen som är naturreservat har sitt namn efter Linnélärjungen Pehr Osbeck (1723-1805). Liksom många av den tidens lärda blev han präst för att kunna försörja sig. Han tillträdde kyrkoherdetjänsten i  Hallandssocknarna Hasslöv och Våxtorp 1760. Och liksom många av den tidens präster skrev han en beskrivning över sitt pastorat. Den utgavs aldrig under hans livstid, först 1922 trycktes den med titeln Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri. Osbeck arbetade med beskrivning under en mycket lång tid och det finns många utkast till beskrivningen. En del ur koncepten publiceras i den tryckta utgåvan.

Osbeck var livligt verksam på många områden och synnerligen uppskattad på sin tid. Samuel Ödman skrev att Osbeck vid sin död ”icke uppnått den i övrigt föga mödosamma konsten att förvärva sig en enda ovän”.

Väl hemma efter vandringen bläddrar jag i Osbecks bok och finner att han berättar om alla de odlingsrösen vi passerade. Han återger folktraditionen kring drottning Hacka och tiden med svår hungersnöd. Folk fick en hacka och rätt att hacka upp åker på utmarkerna för att kunna överleva. Han nämner också det gamla torpstället vi passerade som kallas för Hackarhuset. Under vår vandring kom vi också till Lassahusstenen, ett stort kluvet flyttblock med hällristningar och skålgropar, där folk offrade i. Osbeck redovisar en sten vid Baramossa, lite längre upp på åsen, med jättegryta och älvkvarnar, där han uppger att folk malt säd och även offrat ”runstycken, halvören, nålar och hästskosöm”.

I konceptet till prosteribeskrivningen skildrar Osbeck seder och bruk samt vidskepelsen i trakten. Här några axplock, språkligt redigerade.

Gossebarn låter de rida på häst innan de döpas, och tror att de därav med tiden ska bli mycket hurtiga. Seden kallas att rida hedning.

En nål sätts i handen på späda flickebarn innan de döpes och barnets hand styrs som om det skulle sy. De blir då duktiga i kvinnoarbeten.

Myrstackars får förökas utan att någon förstör dem, för folk inbillar sig att myrorna i fordom tid varit jungfrur.

Om en kvinna går ut på markerna innan hon blir kyrktagen, tror man att näckamannen gör henne skada. Om hon går in i ett hus går lerkärlen sönder mycket det året.

Julabröd gömmes i sädesbingen tills åkerbruket börjas om våren. Då äter både drängar och pigor av brödet och blir mycket starkare. För samma orsaks skull skrapar drängar och pigor grötgrytan jul-, nyårs- och trettondedagsafton.

Om det regnar i brudens krona när hon åker till kyrkan ska det vara ett lyckligt tecken.

När ett barn plågas av skäver (rakitis) tigger de mjöl av 9 kvinnor. Av allt detta bakar de en helt tunn kaka med så stort runt hål i, att barnet kan krypa igenom det två söndagsmorgnar och en torsdagsmorgon. Barnet äter sen upp kakan på fastande mage.

Som synes en hel del välkänt, men också en del lite mer ovanliga föreställningar. 

Osbecks omtalade älskvärdhet och vidsynthet tycker jag kommer fram i följande stycke, som jag inte kan låta bli att återge:

Kvinnfolket har efter allt utseende det trägnaste arbetet: de måste inte allenast räfsa efter slåtterkarlen, en efter var karl, vända och bära tillsammans höet m.m. Taga upp den avslagna säden på åkern, hjälpa till med dels torkning och hemkörsel, räfsa åkern, lassa på gödseln, breda ut henne på åkern, förutom deras arbete på herrgården i samma sak. De måste tvätta mannens, barnens, sina egna och tjänstefolkets kläder, koka, baka, brygga, bränna, bära mat till folket om sommaren, jämte det de sköta sina barn och lära dem läsa, samt dess emellan så väl hemma som på vägar sticka strumpor, eller spinna och väva. Så det är underligt att kvinnor kunna så länge uthärda och i allmänhet uppnå 70, 80 och 90 år.

Osbecks beskrivning är en  rik källa för den som är intresserad av folkliga föreställningar i södra Halland. Den avslutas med kortare beskrivningar av andra pastorat i den här delen av landskapet.

Osbecks studier av djurlivet kring Hasslöv utkom i en rikt illustrerad utgåva 1996 med titeln Djur och natur i södra Halland under 1700-talet.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Utflyktstips

Lerbjerskäringen i Anderslöv

I föregående blogginlägg skrev jag om ortsbeskrivningar och att de är en källa till kunskap om sägner och folktro. Här är en sägen just ur Jöns Hagerlöfs beskrivning från 1856 över Grönby pastorat i Trelleborgs kommun. Jag återberättar sägnen lätt redigerad.

Nära Anderslöv ligger en tämligen hög och spetsig backe, som kallas Lerbjer. Förr i tiden beboddes den av en trollpacka, Lerbjerskäringen. Hon var mäkta rik på guld och silver. Stundom ställde hon till med präktiga gästabud och då kom älvor och troll i tusental. Varje lillejulafton den 23:e december upplyftes högen på stöttor, och den som hade lust och mod, kunde då skåda in i hennes salar som lyste och glittrade som dyrbara smycken.

Gumman hade liksom så många andra, sina dyrbarheter i lerkar. När Anderslövs kyrktorns två klockor ljöd för första gången sprack lerkärlen. i vredesmos samlade käringen ihop sina skatter och dyrbarheter och drog åstad till Jordberga kullar, som ligger sydost om Anderslöv. Det sägs att hon fortfarande bor kvar där. I Lerbergsbacken har då åtminstone ingen sett henne mer.

Backen har istället varit en samlingsplats för de omkringliggande byarnas vallherdar.

Anderslövs kyrka byggdes på 1100-talet. En sommardag 1869 slog åskan ner och spiran brann och kyrkklockorna smälte. Två år senare stod det nya tornet klart. Läs mer om Anderslövs kyrka här. Bilden av Anderslövs kyrka kommer från denna sida.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

”Bildning och kunskaper istället för okunnighetens och fördomarnes mörker”

Under 1700- och 1800-talet kom det ut en lång rad ortsbeskrivningar som skildrade socknar och härader runt om i vårt land. Författarna var präster, lantmätare, professorer och andra ämbetsmän.  Ett syfte med beskrivningarna var att föreslå reformer som kunde bidra till landets utveckling. Författarna efterlyste en modernare hushållning och ett sedligare levnadssätt. De kritiserade att allmogen levde efter invanda ålderdomliga seder och bruk, var obenägen till förändring och styrdes av en ödestro.

Kyrkoherden i Jämshögs socken i Blekinge Jöran Johan Öller skrev en beskrivning över sin socken år 1800. Han konstaterade att ”ju dummare och enfaldigare et folk är, ju mera är det benäget för wantro och wiskepelser”. Han beskriver hur ynglingar och karlar sköt i luften påskafton för att träffa trollpackor. Folk trodde att vissa personer hade makt att  förorsaka otur med kreatur och till exempel vid bryggning och smörkärnande. Han skildrar också tron på kloka. En sådan här beskrivning av allmogen föreställningsvärld går igen i många ortsbeskrivningar.

Drygt 50 år efter Öller skriver Jöns Hagerlöf en skildring av Grönby pastorat i nuvarande Trelleborgs kommun. Han ger en helt annan bild av människors tankar och tro:

Folket är till lynnet stilla och saktmodigt, fredligt och wänligt, hafwande slättbons kända tröghet uppspädd med en wiss tillsats af skogsbons lifligare natur. Brott begås sällan och det är glädjande att kunna nämna, det sedligheten hållit jemna steg med upplysningens stigande under sednare år. Begifwenheten på brännwin, som för ett par decennier sedan war temligen allmän, har betydligen aftagit och för närvarande finnes det inom församlingarne intet bränneri och ingen krog, utom ett gästgifweri. …Hwad lefnadssättet i öfrigt widkommer, så hafwa snygghet och hyfsning trädt i stället för den tillförene rådande osnyggheten och råheten, bildning och kunskaper i stället för okunnighetens och fördomarnes mörker. Tron på ”bäckatrasken”, ”kyrkogrimmen” trollpackor och annat skrock, som för ett halft århundrade sedan war så fast rotad i folkmedwetandet, kan numera anses för utdöd. Åtskilliga populärt skrifna arbeten i naturkunnigheten, hwaribland särskilt förtjenar att nämnas Professor Berlins Läsebok i Naturläran, ur hwilken äfwen den enfaldigaste får hemta en klar insigt i Naturens hushållning, äro de, som till widskepelsens förskingrande i icke ringa mån medverkat.

De här gamla ortsbeskrivningarna är en värdefull källa för kunskap om forna tiders folktro och de innehåller ofta fängslande sägner.

Vill du veta mer om det här källmaterialet så har etnologen Maria Adolfsson skrivit avhandlingen Fäderneslandets kännedom. Om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbetsmäns folklivsskildringar under 1700- och 1800-talet. Stockholm, 2000.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur