I morgon, onsdag 5 juli kommer Siw Swensson och jag att berätta prosten Carl Fredrik Cavallius´sagor. Välkommen kl 18.00 till Hönetorp Västregård i Vislanda, där prosten bodde ett tiotal år i början av 1800-talet.
Prosten samlade sagor till sin son Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1840-talet gav ut vårt lands första större sagosamling med svenska folksagor. Prosten lyssnade på ”gräbborna” i trakten och utformade sen sagorna på sitt eget personliga sätt. Ofta blev sagorna till små predikningar som lyfte fram Guds godhet. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.
Här följer en saga där vi mycket tydligt hör Carl Fredrik Cavallius röst.
TACKA GUD FÖR MATEN
Det var en gång en kung som var mycket road av jakt. Nästan dagligen hördes hans hundar driva i nejden omkring huvudstaden.
En vacker dag samlar han kring sig alla sina hovherrar och tågar längre bort, än han eljest var van. Jakten gick lyckligt och han märkte inte, att solen lutade till nedgång. Innan han visste ordet av, var han i en stor skog omgiven av så gräsligt mörker, att han omöjligt kunde hitta hem. Han trevade sig fram så gott han kunde bland trädstammarna. Ledsen och trött vandrade han där och visste inte hur det skulle sluta.
I en hast får han se ett litet ljus flämta på avstånd. Han följer det och kommer till en kolmila, där han fann en gammal smetig gubbe.
– God afton, kära far! Kan du visa mig ur denna skog? Jag är en av kungens hovmän och har gått vilse under jakten och vill gärna komma hem.
– Jag kan inte i kväll visa er ur skogen. Ingen väg finns. Jag har bleckat30 träden och endast därefter kan jag själv leta mig härifrån. Vila i min koja över natten!
Nöden har ingen lag. Kungen måste låta sig behaga.
Gubben pysslade om sin gäst och framsatte mat. Men vilken mat för en kung! Den bestod av havrebröd, sill och sur mjölk. Kungen var mycket hungrig, men det gick bra trögt med ätandet.
– Ät min vän och håll till godo! Maten är god. Den gode Guden har gett oss den. Vi bör äta och tacka.
Då gubben sa detta, såg kungen en ljus ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Kungen trugade ned något litet och la sig att sova.
Om morgonen när solen gått upp, väckte gubben sin gäst och förde honom så ut ur skogen. Kungen tackade sin värd och bad honom komma till sig i slottet en viss dag. Gubben lovade komma.
På sagda dag tvättade gubben bort smetet på ansikte och händer och traskade åstad till slottet. Vid ankomsten mottogs han av en guldsmidd kammarherre och fördes in till kungen. Denne mottog gubben mycket nådigt och tackade för sist.
– Du trakterade mig efter dina tillgångar. Nu vill jag traktera dig igen.
Dörrarna öppnades till matsalen. Kungen tog sin gäst vid handen och förde honom in. Något sådant hade gubben aldrig sett. Bordet dignade av mat och vin. Fat stod vid fat och allt lyste av guld och silver. Hovmännen samlades. Men i stället för att be den gode Guden välsigna maten brydde de knappt sig om att knäppa ihop händerna och ännu mindre läsa en andäktig bön. Kungen satte gubben vid sin sida och trugade honom att äta. Med de första rätterna var gubbens hunger stillad. Av de övriga ville han inte smaka.
Kungen förundrade sig däröver och sa:
– Ät min vän! Den mat jag har att ge är inte så dålig heller. Väl har kocken, må fan ta honom, i dag slarvat förfärligt. Men det kan väl gå an för dig, som är van vid något helt annat.
Men gubben lät sig inte övertalas. Han satt där blek och förskräckt vid kungens sida.
– Vad går det åt dig? frågade kungen.
– Hu! Om ni såg vad jag ser, så kunde ni inte heller äta.
– Vad ser du då?
– Jo, där borta sitter Hin Håle själv och grinar så förskräckligt av glädje över det syndiga bordskick, som hålles i detta hus.
– Vad säger du? Sitter Hin Håle vid mitt bord?
– Jo men, gör han så.
Kungen rusade upp och även hans gäster.
– Mina herrar! Denne kolare är mer värd än vi alla tillsammans. För några dagar sen var jag gäst i hans koja. Han framsatte för mig, vad han i sin fattigdom kunde. Han hade inte vin och inga kryddor, men han kryddade sitt havrebröd, sin sill och sin sura mjölk med bön och tacksägelse. Och när jag inte ville äta av hans grova mat, så sa han: »Ät och håll tillgodo, maten är god, den gode Guden har gett oss den, vi bör äta och tacka.« Och jag såg en ljusets ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Och nu sitter han vid mitt bord. Intet vin och inga kryddor felas, men bön och gudsfruktan är borta. Och nu ser han avgrundsfursten själv sitta ibland oss. I sanning, denne kolare är vida mer värd än vi.
Och gubben vandrade hem till sin koja i skogen och bad Gud vara nådig och bevara honom från att någonsin komma i något hus, där man inte med bön började sin måltid, där man anser maten vara sin och inte en gåva av Gud, där man inte tackar även för sill och havrebröd.
Sagobygdens Blogg 