För några veckor sen vandrade vi på Öland. På Karum bys ägor passerar vi stenar som avgränsar en över 20 meter lång yta. En jättegrav!
Ja, så kallade ölänningarna förr sådana här lämningar. Stenarna visade med andra ord hur lång den begravda personen hade varit.
Det här var inte ölänningarna ensamma om. Den mest kända jätten som fått liv ur den här föreställningen är jätten Vrål i Skee socken i Bohuslän. Några hundra meter söder om Hästskede gård gör landsvägen en liten böj och där finns en idag ganska så oansenlig gravhög. Gamla beskrivningar av högen säger att det fanns fyra stora stenar där förut och avståndet mellan stenarna visade hur stor jätten Vrål hade varit. Vrål åt en gång 23 stycken hästskosömmar, som hans fru lagt i gröten för att bli kvitt honom. Men det bet inte på jätten. En gång klagade han över småskräp i ögat. Det var en stor grankotte som fastnat i ögat.
Men åter till Karum. I själva verket är stenarna lämningar efter ett långhus från ca 500 e.Kr.
Att vandra på de gamla markerna kring Karum är fascinerande. Snart når vi ängen där gullvivor och orkideer blommar. Idag finns det ett 50-tal röjda och återskapade ängar i Karum. Alla i byn hjälptes åt vi slåttern. Just den här arbetsgemenskapen är en viktigt bakgrund till det muntliga berättandet, som florerade när människor kom samman i vardag och fest. Ängarnas namn såsom Köket, Salen och Vardagsrummet är också ett uttryck för människors fantasilust.
Jorden odlas på samma sätt som förr, i tresäde. Det innebär att råg odlas ett år, följt av korn och det tredje året ligger åkern i träda.
Jag har nog aldrig vandrat på en led där skyltningen är så genomtänkt. Jag lär mig massor. Och det blir inte sämre av att naturen är så omväxlande och vacker. När vi går blommar allt på en gång: blåsippor, vitsippor och gulsippor. Och leden blir inte sämre av en roande lekfullhet.
Vi började vår vandring på Karum bys allvar, vid skeppsättningen Noaks ark. Vi följde Mittlandsleden fram till byn, tog därefter Karumsleden och Ängsleden. Här kan du läsa mer om Karum.
Sagobygdens Blogg 