Klockan är 10.00, i Sagomuseet. På golvet i berättarrummet sitter barnen förväntansfulla. Framför dem står tre sagokistor. Jag tar en kista, knackar tre gånger och säger en förtrollande ramsa. Först nu kan sagan börja. Barnen lyssnar andäktigt till berättelsen om pannkakan som rullar ifrån alla hungriga.
11.00: Dagmar fyller museet med tyska språket och det slår mig att ögonen och munnarna ser ungefär likadana ut på alla hängivna lyssnare oavsett nationalitet.
12.00: Museet öppnar. Besökarna droppar in. Några är tysta och tittar hänfört på museet som faktiskt är ett enda stort konstverk. Andra är mer talförda. ”Har ni någon bok med sagor för trettonåringar frågar någon och får ”Småländska sagor” i handen.
13.00: Guidning på svenska. Ett tiotal nyfikna i åldrarna ett till 87 samlas i entrén för att lyssna och fråga. De får bl a berättelser om snåla kärringar, mordiska bönder och flygande pottor, innan de så småningom lämnar museet med ett leende på läpparna. En grupp till kommer och även de får en kortare guidning nu blir det mer om djur än bönder och kärringar.
14.27: Jag får en stund över och skriver det här.
Mikael Thomasson
Sagobygdens Blogg 
Lyllos dig Mikael! Du har världens bästa jobb.