Ibland kan berättandet skapa kontakt med enskilda barn. Jag minns Pelle, sexåringen som inte litade på vuxna. Han litade inte på mig heller men han älskade två saker i livet; berättelser och IFK Göteborg.
En gång berättade jag historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarierna. Och hans ögon tindrade när jag berättade om guldåret 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i div 2, ruskade Pelle på huvudet.
– Det kan inte vara sant sa han.
– Det vet la’ jag hur du e’. Du hittar bara på hela tiden
Så blev det tyst en stund innan han fortsatte med orden:
– Du kan la’ berätta om Bebben igen.
Efter detta sa alltid Pelle samma sak när vi träffades:
– Du kan la’ berätta
När han blev äldre ,och slutade på fritidshemmet, träffades vi mest i skolkorridorer och på skolgården. Men även då var hans kommentar given. Hälften på allvar hälften på skoj, sa han:
– Du kan la’ berätta.
Mikael Thomasson
Sagobygdens Blogg 